Vitboken – är det uppgörelse eller imagebygge?
En urvattnad försoningsakt i eget intresse
Det tog över tre år, flera presskonferenser och en betydande mängd mediebrus – men nu har den till slut kommit: Sverigedemokraternas vitbok. Partiet kallar det ett "självrannsakande dokument" som ska klargöra dess tidiga historia och kopplingar till högerextremism. Men frågan är: vem är boken egentligen till för – allmänheten, forskningen eller partiets eget behov av att tvätta sitt förflutna?
En beställd granskning – på partiets villkor
Redan från början var förutsättningarna för vitboken problematiska. Den är visserligen författad av externa skribenter med akademisk bakgrund, men ramarna har tydligt satts av partiet självt. Ingen oberoende granskningskommitté, ingen peer review-process. Och framför allt: ett tydligt syfte att rama in historien i linje med partiets nutida strategi om att framstå som ett rumsrent konservativt alternativ.
Det märks också i innehållet. Vitboken erkänner visserligen vissa faktiska förhållanden – att partiet bildades av personer med bakgrund i vit makt-miljöer och att antisemitism förekom i början – men drar inga politiska slutsatser om hur detta påverkat partiets kultur, politik eller människosyn. Det är en teknisk redogörelse som saknar djupare analys av ideologisk kontinuitet.
Kritik från flera håll
Kritiken har inte låtit vänta på sig. Historikern Lars Trägårdh kallade vitboken "en studie i strategisk minnesförvaltning". Journalisten Lisa Bjurwald menar att boken snarare fungerar som ett "pr-trick" än som uppriktigt upplysningsarbete. Och forskare som specialiserat sig på högerextremism har lyft hur viktiga ideologiska spår tonas ner eller rationaliseras bort.
Ledarsidor från både höger och vänster har varit samstämmigt skeptiska – men med olika tonläge.
Dagens Nyheter menar att vitboken saknar intellektuell ärlighet.
Svenska Dagbladet anser att vitboken är nödvändig men otillräcklig.
Göteborgs-Posten kallar processen "ett försök till avpolitisering av partiets historia".
Även liberal-konservativa röster som Barometern och Norrbottens-Kuriren uttrycker oro över att SD använder historiebeskrivningen som "rökridå för att slippa ta ansvar i samtiden".
Ett dokument utan förlåtelseprocess
Vad som också saknas – och detta är avgörande – är ett erkännande av skada. Det finns inget allvarligt försök att närma sig de människor och grupper som drabbats av partiets politik, retorik eller ideologiska arv. Ingen försoning, ingen ursäkt, bara ett halvdant "så här var det, nu går vi vidare". Det må vara en PR-mässig upprensning, men det är inte ett moraliskt bokslut.
Det är också värt att notera att flera av partiets nuvarande riksdagsledamöter och tjänstemän varit aktiva i miljöer som knappt berörs i boken – som om det förflutna bara gällde någon annan.
En del av en större berättelse
Vitboken är inte en enskild händelse. Den är ett led i en större kamp om historieskrivningen, om vem som får äga berättelsen om Sverigedemokraterna. Genom att publicera den nu – i god tid inför valrörelsen 2026 – försöker partiet lägga ett politiskt bagage bakom sig, inte genom uppriktighet utan genom avgränsning.
Det är svårt att inte dra paralleller till andra nationalistiska partier i Europa som använt historieböcker och självgranskningar som taktiska verktyg snarare än genuina försök till förändring.
Slutsats
Vitboken är ett politiskt dokument förklätt till historisk redovisning. Den saknar intellektuell skärpa, försoningsvilja och öppenhet inför partiets ideologiska arv. Och kanske värst av allt – den behandlar inte de människor som faktiskt bar konsekvenserna av SD:s retorik och praktik som värda ett erkännande.
Om det här är Sverigedemokraternas idé om ansvar, måste frågan ställas: Är detta verkligen ett parti som gjort upp med sitt förflutna – eller ett som blivit bättre på att dölja det?