Vill Vladimir Putin verkligen ha fred – eller bara kontroll?

När Kreml hävdar att Ukraina ska ha försökt attackera Vladimir Putins sommarresidens vid Valdajsjön med 91 drönare är det en anklagelse av yttersta allvar. Men lika allvarligt är det politiska mönster som omedelbart följer.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov talar om hämnd. Han säger att tidpunkt och mål redan är fastställda. Han säger också att Ryssland nu ska "förändra sin förhandlingsposition".

Samtidigt rapporterar Reuters att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj förnekar att Ukraina genomfört något sådant angrepp. Det finns i nuläget inga oberoende bekräftelser som styrker Kremls påstående.

Det gör frågan oundviklig: vill Vladimir Putin över huvud taget ha ett fredsavtal?

Ett välbekant mönster

Detta är inte första gången Ryssland presenterar dramatiska anklagelser utan verifierbara bevis – och sannolikt inte den sista. Mönstret är tydligt:

• När diplomatiska initiativ diskuteras, svarar Moskva med hot.
• När förhandlingar nämns, skärps kraven.
• När Ryssland säger sig vilja ha fred, intensifieras kriget.

Att just ett påstått attentat mot Putin själv lyfts fram är ingen slump. Det stärker bilden av Ryssland som ett hotat land, legitimerar fortsatt eskalering och flyttar fokus bort från den grundläggande frågan: Ryssland är angriparen, Ukraina försvarar sig.

Fred – på Kremls villkor

Lavrovs tal om att "förändra förhandlingspositionen" avslöjar mer än det döljer. Rysslands så kallade fredsvilja har hela tiden varit villkorad av ukrainsk kapitulation: accepterade territorieförluster, avsaknad av säkerhetsgarantier och ett ryskt veto över Ukrainas framtid.

Det är inte förhandlingar. Det är ett ultimatum.

En stat som faktiskt vill ha fred hotar inte med hämnd innan samtalen ens börjat. Den använder inte obekräftade påståenden som förevändning för nya attacker. Den förhandlar inte med missiler i handen.

Informationskriget fortsätter

Kriget mot Ukraina förs inte bara med vapen, utan med berättelser. Att snabbt slå fast skuld, peka ut fienden och därefter motivera hårdare åtgärder är en central del av den ryska strategin. Därför är det avgörande att hålla fast vid källkritiken.

I detta fall står två versioner mot varandra. Den ena kommer från ryska statliga medier och myndigheter. Den andra är ett tydligt förnekande från Ukrainas president, rapporterat av Reuters. I avsaknad av oberoende bevis är det Kremls trovärdighet som måste ifrågasättas – inte Ukrainas.

Slutsats: fred kräver handling, inte hot

Fred uppstår inte genom att ständigt flytta målstolparna. Inte genom att hota, hämnas och skärpa krav. Inte genom att använda påstådda attacker – sanna eller fabricerade – för att legitimera fortsatt krig.

Så länge Vladimir Putin använder varje tillfälle till att stärka sin maktposition snarare än att minska våldet, finns det all anledning till skepsis.

Frågan är därför inte om Ukraina vill ha fred.

Den verkliga frågan är om Putin någonsin är beredd att acceptera en fred som inte innebär att Ukraina böjer sig för hans vilja.