Vi vill slippa matcher mot dopade akademiklubbar

Nadim Ghazale: Ett system som krossar drömmar

DEBATT. Det är hög tid att säga det som alldeles för många tänker men alltför få vågar säga högt: Svenska fotbollsakademier har inget att göra i samma seriespel som breddföreningar. De må kalla sig föreningar, men det de bedriver snarare business än barnidrott. De är lag dopade med de bästa spelarna i närområdet där samtliga har ett fullgott fotbollskunnande. De bygger verksamheter som handlar mer om scouting, paketering och försäljning lika mycket eller kanske mer än barns utveckling, glädje och rätt till en idrott där alla får vara med. Det är dags att separera på riktigt och gå skilda vägar.

I dag tvingas breddföreningar vecka efter vecka möta motståndare vars trupp är noggrant utvald och spetsad med spelare från hela regionen. På andra sidan planen står kanske ett lag där samtliga spelare kan ta emot, vända och slå precisa passningar i högt tempo.

Är ett hån mot hela idén om barnidrott

Och i det egna laget? Där finns två-tre spelare som knappt lärt sig grunderna ännu, för att det är så det ska vara i en breddförening. Fotboll är för alla. Alla ska få plats. Alla ska få försöka. Alla ska få spela.

Så vad lär sig dessa barn i mötet med en akademi? Att förlora med tvåsiffriga resultat. Att de inte duger. Att fotboll är för dem som redan är bäst, inte för dem som vill försöka. Det är inte utveckling. Det är förnedring.

Akademierna hävdar att de också utvecklar spelare. Fint. Låt dem då göra det mot andra akademier. Låt dem åka land och rike runt redan från barnaålder och mäta sig mot lag med liknande förutsättningar, med lika selekterade trupper och samma träningsdoser i benen. Då kan de gärna spela matcher som speglar deras ambitionsnivå. Men låt oss andra slippa vara statister i deras skyltfönster.

För breddverksamheten handlar om något helt annat. Den handlar om att låta barn bygga självförtroende, lära sig samarbete, utvecklas i sin takt, och kanske viktigaste, att få vara med och ha kul. Att möta akademilag som i praktiken fungerar som halvprofessionella ungdomssatsningar redan från 11-12 års ålder hör inte hemma här. Det är som att låta en nybörjarkör tävla mot operasolister. Det är ett hån mot hela idén om barnidrott.

Det pratas mycket om fair play i svensk fotboll. Men vad hände med fair game? Vad hände med rättvisa matcher, där båda lagen har en rimlig chans att påverka resultatet? I dag har vi ett system som säger sig främja utveckling men som i praktiken krossar motivation, glädje och dödar drömmar.