Vem har egentligen ”osvenska värderingar”?
Jag läste nyligen en debattartikel i Göteborgs-Posten som väckte starkt genklang. Filip Olsson och Jasper Darin, forskare vid Stockholms universitet, ställde en skarp men nödvändig fråga:
"Vilka har egentligen osvenska värderingar?"
Artikeln är ett svar på regeringens initiativ att kartlägga invandrares värderingar, något som redan i sig väcker oro. Inte för att vi inte bör undersöka hur människor tänker om demokrati, jämställdhet och rättsstat – utan för att det enbart är invandrare som ska kartläggas.
Och det är just där problemet ligger. Den politiska signalen som sänds är att värderingsmässiga avvikelser från "det svenska" i första hand är ett integrationsproblem. Men vad Olsson och Darin visar, med stöd i både SOM-undersökningar och andra studier, är att det inte stämmer. I själva verket är det väljare till Sverigedemokraterna som i störst utsträckning avviker från liberala och demokratiska värden.
Några exempel som fastnade hos mig:
Tilliten till samhällsinstitutioner är lägre bland SD-väljare än bland invandrare.
Stödet för jämställdhet är svagare bland SD-anhängare än bland de flesta invandrargrupper.
SD:s sympatisörer uppvisar högre grad av misstro mot medier, rättsväsende och det politiska systemet – institutioner som utgör kärnan i det demokratiska Sverige.
Det här är inte bara siffror. Det är en påminnelse om att värderingsskillnader inte alltid följer etniska eller kulturella linjer. De kan lika gärna gå mellan olika delar av den infödda befolkningen, längs politiska, ideologiska eller sociala skiljelinjer.
Så när regeringen – med stöd av Liberalerna – säger sig vilja värna svenska värderingar genom att fokusera på invandrares synsätt, då är det hög tid att ställa en motfråga:
Vad gör vi åt de antidemokratiska strömningar som frodas bland svenska medborgare med infödd bakgrund?
Det här handlar inte om att peka ut nya syndabockar
Det handlar om att vara ärlig med var värderingsmässiga utmaningar faktiskt finns. Och att vi, om vi nu vill tala om "osvenskhet", måste ha modet att också tala om inhemska politiska rörelser som vill begränsa pressfriheten, försvaga rättsstaten och slå mot minoriteters rättigheter.
Det här blogginlägget är inte ett angrepp på någon person. Det är ett försvar av en viktig princip: att samhällsproblem inte löses genom att utmåla vissa grupper som farliga på förhand. Vi behöver undersöka värderingar – men vi behöver göra det brett, sakligt och utan förutfattade meningar.
Och i det arbetet är det liberala ansvar som integrationsministern säger sig bära, något mer än bara ett honnörsord. Det kräver mod att se hela bilden. Inte bara den man politiskt har användning för.