Valkoll 30 augusti 14 dagar kvar – nu stiger temperaturen ännu mer
Nu börjar det märkas på riktigt.
Det är bara fjorton dagar kvar till valdagen. Partiledarna skruvar upp tonläget, vallöftena kommer tätare och opinionsmätningarna granskas nästan timme för timme. För en del väljare är valet redan avgjort. För andra börjar beslutet tas först nu.
Det är precis därför de här två veckorna är så viktiga.
Men bakom procenttalen, utspelen och partiledardebatterna finns den större frågan: Vilket Sverige vill vi ha?
Det är egentligen där den politiska skiljelinjen blir tydlig.
Två olika bilder av Sverige
Ulf Kristersson har i dag hållit sitt sommartal i Strängnäs. Regeringens budskap är välbekant: Sverige är på väg åt rätt håll, ekonomin stärks och Tidöregeringens politik har gett resultat.
Visst finns det sådant som har blivit bättre. Det vore oseriöst att påstå något annat.
Men politik handlar inte bara om att beskriva utvecklingen. Den handlar om vilka problem man väljer att se – och vilka lösningar man väljer.
När hushållen pressats av höga priser och räntor, när vårdköerna är långa, när personalen i välfärden går på knäna och när skolans utmaningar växer, räcker det inte att konstatera att vissa ekonomiska kurvor vänt uppåt.
Frågan måste vara: Märks det i människors vardag?
Det är här Socialdemokratins perspektiv blir viktigt.
Vi tror på ett samhälle som håller ihop. Där skolan inte avgörs av föräldrarnas plånbok eller postnummer. Där äldre kan känna trygghet när de behöver omsorg. Där sjukvården finns där när den behövs. Där den som blir arbetslös får stöd tillbaka till arbete – inte bara besked om att klara sig själv.
Det handlar inte om att staten ska göra allt.
Det handlar om att vi tillsammans ska klara sådant som ingen människa rimligen ska behöva klara ensam.
Det är en ganska enkel idé. Men den är också väldigt politisk.
Opinionsläget är inte avgjort
Samtidigt ska vi inte blunda för att Tidöpartierna under sommaren har hämtat in en del av oppositionens försprång.
Demoskops senaste mätning visar ett betydligt jämnare läge än tidigare i sommar. Men andra mätningar visar fortfarande ett stort övertag för oppositionen. Skillnaderna mellan instituten är alltså betydande.
Det viktiga är därför inte att försöka utropa en vinnare redan nu.
Det viktiga är att förstå att ingenting är avgjort.
Och med omkring tio procent av väljarna fortfarande osäkra finns det många röster som kan avgöra valet.
Det betyder också att de sista fjorton dagarna kommer att handla om mer än partiledarnas förmåga att leverera slagkraftiga rubriker. Väljarna har rätt att få veta vad löftena kostar, vilka prioriteringar som krävs och framför allt vilket samhälle de olika alternativen leder till.
Örebro i valrörelsens centrum
Här i Örebro fick vi i går ett påtagligt exempel på att valrörelsen nu går in i sitt slutskede när Magdalena Andersson och Mikael Damberg mötte örebroarna på Olof Palmes torg.
Det var en symboliskt laddad plats.
Olof Palmes torg påminner om en socialdemokratisk tradition där politik inte bara handlar om ekonomi och siffror utan om människors möjligheter att forma sina egna liv.
Och det är kanske just det som behöver stå i centrum nu.
För valet avgörs inte av vilken partiledare som lyckas få den bästa repliken i en debatt.
Det avgörs av vad människor tror på.
Vill vi ha ett samhälle där välfärden är något vi investerar i tillsammans? Där arbete ska löna sig men där ingen lämnas ensam när livet går snett? Där trygghet skapas både genom en stark polis och genom en skola, socialtjänst och arbetsmarknad som fungerar?
Eller ska vi fortsätta på en väg där skattesänkningar och marknadslösningar får väga tyngre, samtidigt som kommuner och regioner tvingas vända på varje krona?
Det är också den konflikten valet handlar om.
När det är fjorton dagar kvar till valet kommer vallöftena att dugga tätt.
Det är nu vi väljare måste börja ställa den tråkiga men helt nödvändiga frågan:
Vad kostar det?
Ett löfte om bättre välfärd låter naturligtvis bra. Ett löfte om sänkt skatt låter också bra.
Men politiken fungerar inte så.
Varje satsning måste finansieras. Varje skattesänkning innebär mindre pengar till något annat. Varje reform kräver personal, organisation och långsiktig finansiering.
Fjorton dagar
Om fjorton dagar går vi till valurnorna.
Fram till dess kommer vi att få höra mycket om opinionssiffror, regeringsduglighet, skatter, kriminalitet, migration, välfärd och ekonomi.
Allt det är viktigt.
Men kanske ska vi också ställa den mest grundläggande frågan av alla:
Vilket samhälle vill vi lämna efter oss?
Ett samhälle där var och en får klara sig mer efter egen förmåga?
Eller ett samhälle där vi fortfarande tror på kraften i att människor går samman och bygger något större än det de kan åstadkomma var och en för sig?
För mig är svaret ganska enkelt.
Ett starkt samhälle är inte ett samhälle där människor behöver varandra mindre. Det är ett samhälle där vi ser till att människor kan lita på varandra – och på samhället – när det verkligen behövs.
Nu återstår fjorton dagar.