Valkoll 19 augusti 🌹

När valrörelsen börjar handla om vad som händer efter valet

Nu börjar det verkligen bli trångt på den politiska scenen. Det är knappt fyra veckor kvar till valdagen och partierna lägger ut löften, attacker och regeringsalternativ i en takt som gör att det nästan är en konst att avgöra vad som faktiskt är viktigt.

Men mitt i allt valbrus finns några saker som är värda att stanna upp vid.

Först opinionen.

I dag kom TV4/Novus med sin nya väljarbarometer – och den ger en något annan bild än SVT/Verians mätning som presenterades tidigare i veckan.

Oppositionen leder fortfarande tydligt, men inte med tio procentenheter. Novus landar på 52,5 procent för oppositionen mot 45,6 för Tidöpartierna. Ett övertag på 6,9 procentenheter. (Omni)

Det är alltså en betydligt jämnare bild än den som SVT/Verian presenterade i måndags, där oppositionen hade 53,9 procent mot Tidöpartiernas 43,9 – ett gap på hela tio procentenheter. (Verian Group)

Det viktiga är kanske inte vilken av mätningarna som ska utses till "sanningen". Opinionsmätningar är ögonblicksbilder och olika institut får olika resultat.

Det är kanske just därför som dagens andra stora nyhet är så intressant.

Centerpartiet byter strategi.

Elisabeth Thand Ringqvist säger nu uttryckligen att C ska rikta sig mot mittenväljarna och beskriver Socialdemokraterna som det mest sannolika samarbetspartiet i en stabil mittenregering. Hon har tidigare öppnat för en regering med S och KD, kanske också MP.

Det är ett ganska betydelsefullt besked.

Centerpartiet försöker uppenbarligen göra valet till något mer än en vanlig blockpolitisk uppgörelse. Budskapet är: det finns ett alternativ mellan Tidö och ytterkanterna.

För Socialdemokraterna är det både en möjlighet och en utmaning.

Möjlighet – därför att ett starkt C kan göra det lättare att få ihop ett regeringsunderlag efter valet.

Utmaning – därför att Centerpartiet samtidigt försöker ta väljare från just den mitten där Socialdemokraterna också vill växa.

Det här är alltså inte bara en opinionsfråga. Det handlar om vem som ska ha initiativet efter valdagen. 

Och där kommer dagens kanske mest intressanta uttalande in.

Jimmie Åkesson siktar på statsministerposten 2030.

SD-ledaren säger nu öppet att han siktar på att bli statsminister efter nästa val. Samtidigt säger han att Tidöpartierna inför årets val är överens om att Ulf Kristersson är deras statsministerkandidat.

Det är på ett sätt ett besked om 2030.

Men det är också ett besked om 2026.

För den väljare som tänker: "Jag röstar på SD, men det är ändå Kristersson som blir statsminister" blir bilden plötsligt lite tydligare. Åkesson själv säger ju att hans mål är statsministerposten.

Det är därför en fråga som Moderaterna rimligen måste fundera ganska mycket över: hur länge kan man vara beroende av ett parti vars långsiktiga ambition är att själv ta statsministerposten?

Samtidigt fortsätter SD att pressa regeringen från höger. I dag har partiet bland annat krävt benådning för personer som dömts för förtal efter att ha varnat för sexbrottslingar.

Det är en annan typ av valrörelse än den som handlar om vård, skola och ekonomi. Men den visar ganska tydligt vilken politisk konfliktlinje SD vill driva.

Och så vården.

Socialdemokraterna presenterar i dag ett vallöfte om målet en barnmorska per födande. Ambitionen ska nås under nästa mandatperiod genom överenskommelser mellan staten och regionerna, där staten kan bidra med pengar.

Det är ett vallöfte som är lätt att förstå.

En kvinna som föder barn ska inte behöva känna sig ensam därför att personalen springer mellan flera födande samtidigt.

Men det finns också en större fråga här.

Ska valrörelsen handla om ännu fler garantier och löften – eller om hur vi faktiskt får fram personalen som ska göra verkligheten möjlig?

Det är en fråga som borde ställas till nästan alla partier.

För sjukvårdens problem löses inte bara med pengar på ett papper. Det behövs barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Och det behövs arbetsvillkor som gör att människor både vill börja arbeta i vården och stanna kvar.

Dagens valfläskmätare 

🟢 Grönt: Löften där finansiering och genomförande börjar beskrivas konkret.
🟡 Gult: En lång rad löften där pengarna finns någonstans i kalkylen – men där personalbristen fortfarande är den stora frågan.
🔴 Rött: Löften som låter väldigt enkla i valtal men där ingen riktigt förklarar vem som ska göra jobbet, när det ska göras och vad det kostar.

Och kanske är det just där årets valrörelse nu börjar bli intressant på riktigt.

Vi har fått mängder av löften.

Nu börjar väljarna behöva svar på en annan fråga:

Vad tänker ni faktiskt göra – och hur ska ni få det gjort?

Örebro då?

Även här börjar konturerna bli tydligare. Sverigedemokraterna har presenterat sin lokala valplattform och säger öppet att man vill förändra styret i Örebro. Partiet deklarerar dessutom att man inte drar några röda linjer för samarbete med andra partier.

Det är ett besked som förtjänar att noteras.

För när partierna nu börjar prata allt mindre om vad de inte kan tänka sig och allt mer om vilket styre de faktiskt vill åstadkomma efter valet, blir kommunvalet också alltmer konkret.

Och där finns en hel del att granska de kommande veckorna.

Inte minst när det gäller ekonomi, skola, trygghet, äldreomsorg, integration och den lokala infrastrukturen.

Det är trots allt inte bara en riksdagsregering som ska väljas den 13 september.

Vi ska också välja vem som ska styra Örebro.

Till sist

Det är fortfarande 25 dagar kvar till valdagen.

Det är lång tid i en svensk valrörelse.

Men dagens besked säger något viktigt: partierna börjar nu inte bara försöka vinna väljare.

De börjar också positionera sig för dagen efter valet.

Och det är kanske där vi ska börja titta lite noggrannare.

För det är då den verkliga frågan kommer:

Vem kan samla en majoritet – och vad vill den majoriteten faktiskt göra med Sverige?

I morgon tar vi kvällens nyheter också.

För i den här valrörelsen verkar det numera vara säkrast att aldrig riktigt stänga anteckningsblocket. 🌹