”Väljarnas uppdrag” – eller regeringens bekväma efterhandskonstruktion?

När företrädare för Tidöpartierna försvarar sin politik återkommer ett påstående som nästan blivit ett mantra: vi har väljarnas uppdrag. Det sägs med självklarhet, ofta som ett sätt att stänga diskussionen. Inte minst används formuleringen för att legitimera en allt hårdare migrationspolitik – utvisningar, sänkta rättssäkerhetskrav och lagstiftning som slår mot människor som levt större delen av sina liv i Sverige.

Men påståendet håller inte för närmare granskning.

I Sverige röstar vi inte på regeringsprogram. Vi röstar inte på eftervalsförhandlingar. Vi röstar på partier. Punkt. Det demokratiska mandatet är därför alltid partibundet – aldrig kollektivt i efterhand.

En väljare som röstat på Liberalerna har inte gett sitt stöd till Sverigedemokraternas migrationspolitik. En moderat väljare har inte röstat för att luckra upp rättssäkerheten i asylprocessen. Ändå presenteras Tidöavtalets samlade innehåll som om det vore ett tydligt uttryck för folkviljan. Det är en konstruktion – inte ett faktum.

Visst, parlamentarismen bygger på kompromisser. Väljare förstår det. Men att kompromisser är nödvändiga betyder inte att de automatiskt är demokratiskt förankrade. Det gäller i synnerhet när kompromisserna rör frågor där konsekvenserna är irreversibla: människor som riskerar att ryckas upp från arbete, familj och vardag; barn som hotas av utvisning till länder de knappt minns; lagändringar där effektivitet tillåts trumfa rättssäkerhet.

När regeringen exempelvis talar om angiverilagstiftning, sänkt beviskrav i medborgarskapsfrågor eller kraftigt utökade möjligheter till återkallelse av uppehållstillstånd, sker det ofta under parollen att detta är vad "väljarna har röstat för". Men var fanns dessa förslag tydligt förankrade i valrörelsen? Var fanns den öppna diskussionen om konsekvenserna? Var fanns det explicita folkliga mandatet?

Det regeringen faktiskt har fått är ett formellt mandat att styra, så länge den tolereras av riksdagen. Det är ett juridiskt faktum. Men det är inte samma sak som att ha ett moraliskt eller politiskt uppdrag från väljarna att genomföra varje enskild reform som förhandlats fram i slutna rum efter valet.

När ministrar konsekvent suddar ut denna skillnad gör de något mer än att förenkla. De omformulerar demokratin till sin egen fördel. Retoriken om "väljarnas uppdrag" blir ett sätt att avpolitisera politiska val – och att slippa ta ansvar för att politiken i själva verket är ett resultat av makt, förhandling och eftergifter.

Det är därför dags att vara ärlig. Tidöpartierna kan säga: Detta är vår politik. Vi driver den. Vi tar ansvar för konsekvenserna.

Men de bör sluta påstå att de talar med hela väljarkårens röst.

Demokratin förtjänar bättre än bekväma efterhandskonstruktioner.

Faktaruta: Hur fungerar mandat i svensk statsrätt?

I Sverige bygger demokratin på representativ parlamentarism.

• Väljarna röstar på partier till riksdagen, inte på regeringar eller regeringsprogram.
• Riksdagen utser eller tolererar en statsminister, som i sin tur utser regeringen.
• Regeringen har ett formellt mandat att styra, så länge den inte fälls av riksdagen.

Detta mandat är generellt, inte sakpolitiskt. Det innebär att:

• inget parti har ett juridiskt bindande uppdrag att genomföra enskilda reformer,
• inget regeringsunderlag kan hävda att alla delar av dess politik uttrycker väljarnas samlade vilja,
• politiska beslut alltid ytterst vilar på riksdagens majoritet – inte på påstådda vallöften.

När regeringsföreträdare talar om "väljarnas uppdrag" är det därför en politisk tolkning, inte ett statsrättsligt faktum.