Studenternas uppror i Novi Sad – en kamp om Serbiens framtid
Det som nu utspelar sig på gatorna i Novi Sad och Belgrad är mer än studentprotester. Det är en djupgående samhällskris där Serbiens auktoritära struktur blottas inför öppen ridå. När kravallpolis stormar universitetsområden, skjuter tårgasgranater mot studenter och fängslar oppositionella journalister, då handlar det inte längre om en enskild konflikt mellan regering och studenter – det handlar om demokratins själva överlevnad.
Bakgrunden är känd: tragedin vid Novi Sads järnvägsstation i november 2024, då ett tak rasade samman och 15 människor dog, väckte en våg av vrede mot korruption och slarvigt byggda prestigeprojekt. Regeringens försök att skyla över ansvaret misslyckades. Ministeravgångar och premiärministerns fall dämpade inte ilskan – snarare tvärtom. Den folkliga rörelsen växte, och studenterna blev dess motor. De kräver nu rättvisa, ansvarstagande och en framtid där landets resurser inte försvinner i fickorna på oligarker och makthavare.
President Aleksandar Vučićs svar är talande. Han kallar protesterna för "terrorism", påstår att utländska underrättelsetjänster styr demonstrationerna och låter polisen använda chockgranater och tårgas mot ungdomar som kräver frihet. Retoriken är välbekant för alla som följt regionens politik: nationalistisk mobilisering, påhittade yttre fiender och demonisering av den egna befolkningen. Det är ett sätt att hålla sig kvar vid makten, men det är också ett tecken på svaghet. En självsäker regim behöver inte slå ner på studenter.
Protesterna är inte isolerade till universitetscampus. De har spridit sig till flera städer, med tiotusentals deltagare som blockerar broar, bygger protestläger och utmanar makten öppet. Kraven är tydliga: fria val, medier som inte styrs av presidentens nätverk, frigivning av gripna studenter och en oberoende utredning av järnvägskatastrofen. Detta är inte små symboliska gester, utan fundamentala demokratiska krav. Att Vučić försöker möta dem med våld visar bara att han inte har några politiska svar.
Här finns paralleller till andra rörelser i regionen och i världen. Ungdomar, akademiker och medborgare som inte längre accepterar korruption, propaganda och repression – som vågar stå upp trots hot om våld. Just därför blir Novi Sad ett lackmustest: kan en auktoritär regim i Europas närhet ännu en gång kväva protester med våld, eller kommer en genuin demokratirörelse att resa sig och förändra Serbien på djupet?
EU:s roll är avgörande. Det går inte att samtidigt tala om demokratiska värden och vända bort blicken när poliser misshandlar studenter på gatorna. Om Bryssel menar allvar med sin politik gentemot kandidatländerna måste kraven på demokrati och mänskliga rättigheter vara mer än tomma ord.
När man ser bilderna från Novi Sad – unga människor som torkar tårgas ur ögonen, som håller varandra i handen och ändå fortsätter ropa slagord – är det svårt att inte känna igen sig. Det är alltid studenter och unga som betalar priset först, men det är också de som ofta driver fram förändringen. Protesterna i Serbien växer. Frågan är inte om regeringen kan stoppa dem med våld, utan hur länge det dröjer innan de slår igenom på allvar och tvingar fram ett nytt politiskt kapitel.