Unga i utanförskap – vad är det vi väntar på?

Tänk dig en ungdom i ett miljonprogramsområde. Hen har gått ut nian men saknar behörighet till gymnasiet. Föräldrarna jobbar kvällar. Någon fritidsgård finns inte längre. På eftermiddagarna är trapphuset en samlingsplats – men inte för studier eller drömmar.

Det här är verklighet för tusentals unga i Sverige. I Region Stockholm står 14 % av ungdomarna i utsatta områden helt utanför både arbete och utbildning. Det är inte bara en siffra – det är en kris vi vant oss vid.

Men varför gör vi inte mer?

Vi vet att tidiga insatser fungerar. Vi vet att ungdomar behöver trygga vuxna, meningsfull fritid, framtidstro och någon som tror på dem. Trots det har vi byggt ner det förebyggande – fritidsgårdar har lagts ner, skolor har centraliserats, och stödpersoner blivit till formulär i ett system.

Nu är det dags att börja investera i det som faktiskt bär.

Vad vi kan göra:

• Fler kvartersnära fritidsgårdar – små, trygga platser där ungdomar känner sig sedda. Inte stora anläggningar långt bort, utan i deras egen trappuppgång.

• Sätt vuxna i rörelse – anställ fler ungdomsledare, coacher och nattvandrare som rör sig ute där unga är. Relationer byggs inte via skärmar.

• Skapa "mellanrum" för unga som tappat riktning – jobb, praktik, utbildning i ett lugnt tempo. Inte A eller B – utan en tredje väg tillbaka.

Vi måste sluta prata om unga som ett problem att hantera – och börja se dem som den investering de faktiskt är. De här barnen är Sveriges framtid. Och framtiden får inte tappas bort i en budgetpost.