Ukrainas midsommarnattsskugga – frågan är om väst kan möta intensifieringen
Natten till lördagen den 21 juni blev en av de mest dramatiska i kriget mot Ukraina under 2025. Medan människor i Sverige firade midsommarafton med dans, mat och gemenskap, rasade en fullskalig flygoffensiv över flera ukrainska städer. I Kyiv – som redan tidigare varit ett huvudmål för Kremls strategiska bombningar – slog Ryssland till med vad som beskrivs som den mest omfattande attacken hittills i år.
Över 470 vapensystem användes, däribland Shahed-drönare, Iskander-missiler och hypersoniska Kinzhal-robotar. Det ukrainska luftförsvaret sköt enligt uppgifter ner 428 av dessa mål, men trots det dödades minst 30 civila och över 170 personer skadades, många av dem allvarligt. Lägenhetsbyggnader, en förlossningsklinik, en grundskola och flera tunnelbanestationer skadades eller förstördes. Explosionerna hördes i hela staden under flera timmar.
Även Odesa utsattes för hårda attacker. Ett höghus träffades av en drönare och rasade delvis samman. En person omkom och minst 14 skadades. De materiella skadorna på elnät, bostäder och kollektivtrafik är omfattande och förvärrar läget i en stad som redan kämpar med bristande resurser.
💥 Ett skifte i krigsintensitet – eller början på något nytt?
Det som utmärker nattens attacker är inte bara våldets omfattning, utan dess samordning. Ryssland har under sommaren tydligt växlat upp både frekvensen och precisionen i sina angrepp. Det talas om en systematisk offensiv för att slå ut civilsamhällets infrastruktur: skolor, sjukhus, bostäder, transportleder – allt som får ett samhälle att fungera.
I Kyiv skadades flera vårdinrättningar, bland annat en psykiatrisk klinik och en neonatalavdelning. Ukrainska myndigheter rapporterar att attackerna tycks ha skett samtidigt som ryskt flyg övade i södra Ryssland, vilket tyder på ökad militär samordning och beredskap.
🛡️ Ukrainas svar – men till vilket pris?
Ukrainas svar är kraftfullt men kostsamt. Luftförsvaret sköt under natten iväg hundratals robotar och interceptor‑drönare. Även om den tekniska förmågan förbättras, sker det till priset av utslitna system och utarmade lager. Samtidigt görs organisatoriska reformer: under veckan utnämndes general Hennadii Shapovalov till ny chef för markstyrkorna, med uppdrag att effektivisera rekryteringen och stärka försvarslinjens moral.
Zelenskyj har också meddelat att Ukraina storsatsar på inhemsk drönarproduktion, med målet att tillverka upp till fyra miljoner drönare per år – en sorts industriell mobilisering som speglar både krigets längd och Rysslands ökande offensiv.
🔍 Vad betyder detta för beslutsfattare och civilsamhällets aktörer?
Det humanitära läget förvärras snabbt
– Varje natt med nya angrepp innebär en accelererande vårdkris. Kapaciteten i Ukraina är redan hårt pressad. Internationella aktörer – inklusive Sverige – behöver inte bara öka biståndet, utan även säkra snabb logistik av fältsjukhus, traumaenheter och psykosocialt stöd.Det civila försvaret blir krigets ryggrad
– I Kyiv räddades hundratals civila ur rasmassor av frivilliga från brandförsvar, scoutorganisationer och lokala hjälpnätverk. Det är civilsamhällets närvaro som avgör liv och död – inte minst när attackerna sker nattetid och akutinsatserna är första linjen. Stöd till ukrainska NGO:er bör prioriteras i alla biståndsavtal.Svensk beredskap testas – även på distans
– Om Sverige ska vara en trovärdig försvarspartner till Ukraina krävs att vi även investerar i egen beredskap. Det gäller allt från cyberstöd till kompetensutbyte mellan blåljusorganisationer. Här har civilsamhället och MSB möjlighet att leda insatser i samverkan.Opinionsstödet får inte vackla
– När kriget når sin tredje sommar är det lätt att tröttheten kryper in i medielogik och biståndsbeslut. Men Rysslands eskalering visar att Ukraina står inför sin kanske svåraste fas. Att skydda civilbefolkningen är inte bara en moralisk skyldighet – det är en strategisk nödvändighet.
📍 Slutord
Det som utspelade sig över Ukraina i natt är mer än en tillfällig upptrappning. Det är ett medvetet försök att bryta ner en nations motståndskraft – både fysiskt och psykiskt. Samtidigt visar civilsamhället, försvarsmakten och lokalbefolkningen en häpnadsväckande uthållighet.
Frågan är nu inte bara hur Ukraina klarar sig. Frågan är hur vi – som beslutsfattare, som medmänniskor, som demokratiska aktörer – svarar när mörkret faller.
Om vi tror på ett fritt Europa måste vi också vara beredda att försvara det – även i midsommarnatten.