Ukraina får luftvärn men när?

När Donald Trump den 16 juli bekräftade att Ukraina ska få Patriot-luftvärn via ett "europeiskt skyttelavtal", satte han flera mindre NATO-länder i direkt fokus: Sverige, Norge och Nederländerna tillhör kärngruppen som förväntas leverera befintliga system – snabbt, utan kompromiss.

Men ländernas sätt att svara på kravet visar på viktiga skillnader i både politisk kommunikation och militär självbild.

 Sverige – plikttrogen nykomling

Sverige har offentligt bekräftat sin medverkan, troligen genom överföring av ett batteri från Gotland. Regeringen beskriver detta som ett "bevis på vår solidaritet" och hänvisar till redan planerade förstärkningar i luftvärnsförmågan. Trots intern kritik (från oppositionen och Försvarsmakten) har Sveriges linje varit nära samstämmig med USA:s upplägg, utan synliga försök att omförhandla tempot eller omfånget.

Analys: Sveriges NATO-nykomlingsstatus kan förklara följsamheten. Att stå upp mot ett krav från Washington, särskilt när Patriotleveransen ses som ett "inträdesprov", är inte politiskt gångbart. Regeringen söker dessutom amerikanskt stöd för svensk försvarsindustri och fortsatt amerikansk militär närvaro.

Norge – tekniskt positiv men politiskt eftertänksam

Norge bekräftade på måndagskvällen att man kommer bidra med delar av sitt Patriot-system, men är noga med att betona att det sker i samarbete med NATO:s Integrated Air and Missile Defence (IAMD). Försvarsminister Bjørn Arild Gram har också uttryckt oro över att för stor förflyttning sker utan kompensatoriska förstärkningar i norra Norge, särskilt mot ryska gränsen.

Analys: Norge har större erfarenhet än Sverige av att balansera krav från USA med egna operativa behov. Man försöker hålla öppen kanal till både Pentagon och NATO HQ, och har i tidigare fall lyckats förhandla fram både ersättningssystem och undantag. Även om man nu följer Trumps linje, görs det mer på norska villkor.

Nederländerna – aktiv partner med tydliga villkor

Nederländerna gick tidigt ut och lovade en Patriot-leverans, men har också varit mycket tydliga med förbehåll: man kräver garanti om amerikanska ersättningssystem inom sex månader, annars pausas nästa leverans. Nederländerna har dessutom krävt att EU-parlamentet informeras om affärens långsiktiga konsekvenser, och har kallat in sin USA-ambassadör för brief.

Analys: Nederländerna är både en gammal NATO-medlem och en högt teknologisk försvarspartner till USA. Landet har ett självförtroende i dessa relationer som Sverige saknar. Samtidigt markerar man sin lojalitet – men på ett sätt som bekräftar att den bygger på ömsesidighet, inte underordning.

Slutsatser och svensk lärdom:

• Sverige är snabbast och mest följsamt – men riskerar att framstå som passivt genomförandeled snarare än självständig aktör.
• Norge agerar mer eftertänksamt, med fokus på regional säkerhet och balans.
• Nederländerna visar hur även små NATO-länder kan sätta villkor – så länge man bygger på långvariga relationer, tydlig teknikprofil och parlamentarisk förankring.

Om Sverige vill utveckla en hållbar NATO-etikett bör vi studera Norges diplomatiska taktik och Nederländernas självsäkra kravställning. Det är inte bara vad vi gör – utan hur vi gör det – som nu formar vår säkerhetspolitiska framtid.