Försvarspolitiken tar klivet in i lånefinansierad era

Donald Trumps förändrade NATO-politik innebär ett tydligt skifte i säkerhetsordningen där europeiska medlemsländer – däribland Sverige – förväntas ta ett betydligt större ansvar för det kollektiva försvaret. USA:s tidigare åtaganden att garantera stora delar av Europas militära säkerhet ersätts nu av ett upplägg där medlemsländerna ska bidra mer själva, både ekonomiskt och militärt. Trumps administration har signalerat att USA i större utsträckning kommer att minska sin militära närvaro på marken i Europa, samtidigt som man behåller nyckelfunktioner som kärnvapenparaplyet och vissa baser. Istället vill man se att europeiska allierade – bland dem Sverige – ökar sina försvarsanslag till uppåt fem procent av BNP, långt över det nuvarande NATO-målet på två procent.

För Sverige innebär detta en omedelbar upptrappning av försvarsåtagandena. Regeringen, med försvarsminister Pål Jonson i spetsen, har redan bekräftat att Sverige deltar i det nya amerikanska initiativet att donera Patriot-robotsystem till Ukraina. Även om Jonson ännu inte specificerat exakt vad Sveriges bidrag omfattar, är det tydligt att Sverige ses som en viktig aktör i den nya NATO-strategin. Redan tidigare har regeringen beslutat att öka försvarsanslagen till 3,5 procent av BNP till 2030 – en av de största relativa ökningarna inom alliansen – och nu öppnas dörren för en ytterligare höjning.

Statsminister Ulf Kristersson har uttryckt tydligt stöd för Trumps linje. Han menar att det är nödvändigt att Europa tar ett större ansvar och har i offentliga uttalanden sagt att "vi inte kan förvänta oss att USA alltid ska bära det yttersta lasset". Kristersson pekar också på att Europa inte har levererat tillräckligt snabbt till Ukraina, och att ett ökat nationellt ansvarstagande stärker både NATO och svensk säkerhet. Regeringen ser utvecklingen som en möjlighet att befästa Sveriges roll som en central aktör i Östersjöområdet, särskilt i ljuset av DCA-avtalet med USA som ger amerikanska styrkor tillgång till svenska baser.

Samtidigt finns en begynnande politisk debatt om både tempo och omfattning. Inom Liberalerna har det funnits röster som uttryckt oro för att ett alltför snabbt inflöde av pengar till materielriskerar att gå ut över långsiktig försvarsförmåga – inklusive personal, utbildning och civilberedskap. I oppositionen riktas kritiken främst mot de ekonomiska konsekvenserna. Att höja försvarsbudgeten till uppemot fem procent av BNP – vilket skulle motsvara närmare 400 miljarder kronor per år – ses av flera som orealistiskt utan att det påverkar andra samhällsområden som välfärd och klimatomställning.

Vänsterdebattörer varnar även för att den svenska utrikespolitiken alltmer formas i takt med USA:s geopolitiska intressen, snarare än utifrån en egen strategisk linje. Socialdemokraterna har ännu inte tagit tydlig ställning mot Trumps NATO-plan, men flera ledande företrädare har efterfrågat en bredare säkerhetspolitisk översyn där också diplomati, civilt försvar och internationellt rättsarbete får plats.

Sammanfattningsvis innebär Trumps NATO-politik en dramatisk omsvängning för Sverige. Från att nyss ha varit ett alliansfritt land är Sverige nu inte bara fullvärdig medlem i försvarssamarbetet – utan också ett av de länder som förväntas gå i spetsen för att bära de ökade bördorna. Den politiska frågan framöver blir inte om Sverige ska rusta, utan hur snabbt och på vilka villkor.