Tredje gången gillt? Frågetecken kvarstår efter ny rådgivartillsättning

När diplomaten Niclas Kvarnström nu utses till ny nationell säkerhetsrådgivare är det en efterlängtad stabilisering efter månader av turbulens på en av Sveriges mest känsliga poster. Men tillsättningen väcker också nya frågor – inte minst om förtroende, säkerhetsprövning och politisk uthållighet.

Kvarnström är en välmeriterad diplomat med lång erfarenhet från Utrikesdepartementet, EU:s utrikestjänst och flera höga utlandsposter. På pappret är han ett tryggt val. Men den politiska verkligheten är inte längre pappersren. För att förstå den här utnämningen måste man se den i ljuset av de senaste månadernas händelser.

Sedan januari har Sverige förbrukat två nationella säkerhetsrådgivare. Först avgick Henrik Landerholm efter allvarliga säkerhetsbrister – bland annat att han själv raderat mejl och glömt hemliga handlingar på tåg. Därefter tillsattes Tobias Thyberg, en välrenommerad diplomat som hann inneha posten i knappt tolv timmar innan han tvingades bort. Orsaken: privata nakenbilder från ett tidigare Grindr-konto som, enligt honom själv, inte hade redovisats vid säkerhetsprövning. Händelsen chockade både regeringen och tjänstemannakåren, och skapade öppna sår i statsförvaltningens trovärdighet.

Att Niclas Kvarnström nu blir den tredje personen att axla rollen på bara ett halvår visar hur bräckligt systemet har blivit. Det är därför inte oväsentligt att han själv 2018 fick kritik för att ha raderat mejl från UD:s servrar. Det handlade inte om sekretessbrott i lagens mening, men om bristande efterlevnad av dokumentationskrav – något som i ljuset av Landerholms mejlskandal kan tolkas som ett varningstecken.

Att regeringen ändå väljer Kvarnström signalerar två saker. För det första: behovet av en stabil hand med internationell förankring väger tyngre än gamla misstag, åtminstone just nu. För det andra: det finns sannolikt ett begränsat antal kandidater kvar som är både kvalificerade och villiga att ta posten efter det som närmast liknat ett personalpolitiskt minfält.

Men frågorna är fler än svaren. Har säkerhetsprövningen denna gång verkligen genomförts i full skala – eller har behovet av att snabbt fylla luckan gått före processen? Har regeringen säkerställt att det inte finns nya informationsrisker kopplade till Kvarnström, särskilt i en tid då Säpo samtidigt utreder om spionage kan ha legat bakom tidigare läckor kopplade till rådgivarposten?

För statsminister Ulf Kristersson är den här utnämningen inte bara ett sätt att rädda ansiktet efter Thyberg-affären. Det är också ett test på regeringens förmåga att återfå kontrollen över det som borde vara statsförvaltningens innersta kärna: landets nationella säkerhet. Kristersson har själv kallat hela processen ett "systemmisslyckande" – vilket är så nära självkritik en statsminister kan komma i detta läge.

Kvarnström kommer nu att ta plats i ett läge där Nato-inträdet är på väg att fördjupas, säkerhetsläget i Östersjön är fortsatt skärpt, och cyberhoten mot Sverige ökar. Förtroendet för statsrådsberedningen måste återupprättas – och det snabbt.

Så, är det tredje gången gillt? Kanske. Men det är också sista chansen innan frågan om Sveriges säkerhetsledning riskerar att förlora sin legitimitet i grunden.