Tre år med Kristersson: Vad blev det av löftena?

Kristersson gick till val på att "ta tillbaka kontrollen över gängvåldet", med pondus i rösten och statsman i blicken. Men verkligheten visade sig ha andra planer. 2023 blev det dödligaste året hittills i statistiken över skjutvapenvåld, och 2024 följde glatt efter som en illa regisserad uppföljare. När vi nu är mitt i 2025 talas det i flera polisdistrikt om att våldet nått en "normaliserad extremvåldsnivå" – en sorts ny vardag där sprängningar och skjutningar är lika vanliga som regn i november. Kristerssons kontroll tycks alltså ha gått vilse någonstans mellan valaffischerna och verkligheten.

När Ulf Kristersson tillträdde som statsminister hösten 2022 gjorde han det med ett tydligt budskap: Sverige skulle få en regering som "tar ansvar" och "får saker gjorda". Det var slut på det socialdemokratiska "flummet", påstod han – nu skulle det bli ordning och reda. Tre år senare är det dags att ställa frågan: Vad har egentligen åstadkommits?

Löften och verklighet

Kristerssons regering, som vilar på ett samarbete med Sverigedemokraterna via Tidöavtalet, utlovade ett paradigmskifte inom migrationspolitiken, en massiv offensiv mot gängvåldet, snabbare energitillstånd, lägre bensinpriser och återupprättad kärnkraft. Men hur har det gått?

Migrationspolitiken har visserligen skärpts, men på ett sätt som väckt oro bland forskare, kommuner och arbetsgivare. Den nya anhöriginvandringspolitiken har fått hård kritik för att splittra familjer och skapa otrygghet för barn. Samtidigt har arbetskraftsinvandringen strypts i branscher där behovet är stort – något flera näringslivsorganisationer menar hotar Sveriges ekonomiska utveckling.

Vad gäller gängvåldet profilerade sig Kristersson starkt på att "ta tillbaka kontrollen". I verkligheten har läget förvärrats. 2023 blev det dödligaste året hittills enligt statistiken över skjutvapenvåld. 2024 följde samma mönster, och utvecklingen under 2025 pekar inte mot någon avgörande vändning. I flera polisdistrikt talas det nu om en "normaliserad extremvåldsnivå", där skjutningar och sprängningar blivit en del av vardagen.

Den utlovade kärnkraftssatsningen har hittills stannat vid retorik. Någon byggstart för nya reaktorer har inte skett. I stället har regeringen aktivt försvårat utbyggnaden av vindkraft genom krångligare tillståndsprocesser och minskat statligt stöd. Resultatet är en energipolitik där ideologi går före effektivitet – och där Sverige riskerar att halka efter i den gröna omställningen.

Ekonomin och hushållen

Regeringen lovade också att sänka bränslepriserna – ett centralt krav från SD – men de faktiska sänkningarna blev marginella. Samtidigt har inflation och höga räntor under tre år gröpt ur hushållens ekonomi. Regeringen har skyllt på omvärldsläget, men det rimmar illa med de högt ställda löftena om lättnader för vanligt folk.

SCB:s siffror från juni 2025 visar att reallönerna stått stilla i två år. Barnfattigdomen ökar. Kommuner tvingas skära i välfärden, särskilt skolan och äldreomsorgen – områden där statens stöd inte motsvarar de växande behoven. Samtidigt har regeringen prioriterat stora skattesänkningar, vilket ytterligare försvagat det offentliga åtagandet.

Nato och den utrikespolitiska profilen

Ett av få områden där regeringen haft framgång är Natoanslutningen, som slutfördes 2024. Men denna process hade starkt stöd i riksdagen, med undantag för Vänsterpartiet och delar av Miljöpartiet. Att Kristersson framställer detta som en personlig seger är därför missvisande. Detsamma gäller stödet till Ukraina, där en bred politisk enighet har rått sedan Rysslands fullskaliga invasion 2022.

Regeringens Mellanösternpolitik har däremot väckt allt mer kritik. Tystnaden kring Israels agerande i Gaza har ifrågasatts av både civilsamhälle, utrikespolitiska experter och tidigare diplomater – senast Jan Eliasson. Trots omfattande rapporter om civila dödsoffer, massförstörelse och misstänkta krigsbrott har regeringen konsekvent vägrat kalla Israels agerande för folkrättsbrott. Kritiker menar att utrikespolitiken styrs mer av inrikes hänsyn än av folkrättsliga principer.

Slutsats: Mer prat än verkstad

Tre år in i Kristerssons statsministertid är det svårt att se några större förbättringar. I stället för kontroll har vi fått fortsatt samhällsoro. I stället för trygghet har våldet ökat. I stället för handlingskraft har regeringen gång på gång skyllt på andra – EU, oppositionen, världsläget – när löftena inte infriats.

Förtroendet för regeringen sjunker enligt de senaste opinionsmätningarna. Oppositionen samlar kraft inför valet 2026