Tystnaden som strategi? När Moderater blundar för flörten med ytterhögern

Det finns tillfällen då en politisk ledning måste välja väg – inte i första hand mellan partier eller block, utan mellan principer och pragmatism. Ett sådant ögonblick uppstår när en riksdagsledamot från det egna partiet öppet delar, förstärker eller flirtar med budskap som tydligt härstammar från ytterhögerns tankegods. Det är exakt vad som nu sker inom Moderaterna – och ledningen tiger.

I dagens DN frågar sig ledarskribenten Lilian Sjölund med all rätt: "Har M inget att säga när riksdagsledamoten flirtar med ytterhögern?" Det är en retorisk fråga, men också en anklagelse – mot ett parti som allt oftare väljer att inte välja. Vad betyder det, när en moderat riksdagsledamot lägger ut inlägg som beskriver högerextrema krigare som "idealister" eller "beskyddare av västerlandet", med referenser till identitära rörelser och nationalromantik? Vad säger det om det parti som låter detta ske utan offentlig reaktion?

När tystnad blir tillstånd

Moderaternas tystnad är inte ny. Sedan regeringssamarbetet med SD formaliserades har partiet befunnit sig i ett ständigt spänningsfält mellan statsbärande ansvar och högernationalistisk lockelse. Den moderata tystnaden inför det som borde fördömas blir därför inte längre ett undantag – utan en del av den nya normaliteten. Det är inte bara passivitet; det är taktik. En kalkylerad risk. Att inte stöta bort väljare som dras till SD, AfS eller andra ytterhögerinspirerade grupper.

Men problemet är att man samtidigt stöter bort de väljare som en gång valde Moderaterna för deras liberal-konservativa ryggrad. De som förväntar sig att ett borgerligt parti ska ha integritet, inte agera opportunistiskt megafon för digitala flöden.

Vem sätter gränserna – om inte partiet?

Det är här ansvaret för partiledningen kommer in. Om en riksdagsledamot delar inlägg som har tydliga ideologiska överlapp med extremhögern, är det inte ett "privat ställningstagande" – det är en offentlig signal från en folkvald politiker. Att inte bemöta det, att inte ens distansera sig, är att låta andra sätta agendan. Och i det vakuum som då uppstår fylls berättelsen snabbt av aktörer som gärna klär sina budskap i patriotisk eller moralisk språkdräkt – men som underminerar det demokratiska samtalet och vår gemensamma historiska förståelse.

Politik utan kompass

Vi vet från historien att det farligaste inte alltid är de högljudda extremisterna – utan när de etablerade partierna låter dem sätta språkbruket, världsbilden och människosynen i rörelse utan att säga emot. Det är precis där vi befinner oss nu. Moderaterna står inför ett val: är man ett idéburet parti med ansvar för demokratins gränser, eller en valmaskin som bara följer flödet?

Rekommenderad läsning

För en vass och klarsynt analys av just detta dilemma, läs Lilian Sjölunds ledare i Dagens Nyheter. Hon sätter ord på den oro många väljare känner inför ett parti som en gång ville vara vuxet i rummet – men nu verkar tveka inför att ens säga nej till flirtar med ytterhögern.

Läs: "Har M inget att säga när riksdagsledamoten flirtar med ytterhögern?" – Dagens Nyheter, 17 juli 2025.