Sveriges tomma stol i Brasilien — ett tveksamt budskap från en regering som redan tappat trovärdighet
När världens ledare samlas i Brasilien för att lösa de svåraste klimatfrågorna är Sveriges stol — formellt sett — inte tom bara av logistiska skäl. Den är tom som symbol för en regering vars agerande i praktiken kväser både förtroendet och ambitionen i klimatpolitiken.
Det är ingen bagatell att Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) står över COP-förhandlingarna. Graviditet och praktiska hänsyn kan förstås vara skäl till frånvaro, men i ett läge där regeringens egna siffror visar att Sverige riskerar att missa både nationella och EU-mål till 2030 blir frånvaron av en minister betydligt mer än en intern personalsak. När förhandlingarna i stället ska ledas av en statssekreterare skickar det en signal — inte bara till svenska väljare utan till andra stater och till civilsamhället — att klimatfrågan inte får samma politiska toppelnivå som andra frågor regeringen prioriterar.
Oppositionens kritik är inte lösryckt utan bygger på regeringens egna besked. Socialdemokraterna kräver nu ministerns avgång, och argumentet handlar om politiskt ansvar snarare än symbolik. Romina Pourmokhtari har tidigare lovat att lämna sitt uppdrag om utsläppen utvecklas åt fel håll — men regeringens budgetunderlag pekar i just den riktningen, med risk för ökade utsläpp. I det läget väcks en rimlig fråga: hur ska svenska förhandlare i Brasilien kunna driva på för tuffare globala mål när den egna regeringen skickar allt svagare signaler om ambition och genomförande?
Miljöpartiet och flera internationella röster påpekar att andra nordiska länder skickar toppade delegationer — Finland och Norge skickar på ledningsnivå; Sverige väljer i praktiken att dra ner på politisk närvaro. Civilsamhällets röst — bland annat WWF — tycker det är anmärkningsvärt att ingen minister förhandlar. Det är en legitim kritik: klimatpolitik är i hög grad förtroendebaserad. När regeringen inte står redo att sända en minister vid ett globalt förhandlingsbord försvagas Sveriges möjlighet att påverka, kräva motsvarande ambitioner av andra och stå upp för sina egna mål.
Att skicka EU-ministern för ett kort besök under högnivådelen hjälper inte mycket i det långvariga förhandlingsarbete som pågår dag ut och dag in i Rio (eller var COP nu hålls). Högnivåtal är viktiga — men de sista, svåra förhandlingarna förs i underhuset, runt bordet. Att lämna dessa utan ministerienivåns tydliga mandat är att överlåta svårigheterna åt tjänstemän som, i bästa fall, får improvisera. Det är också en signal om prioritering: vilka frågor får statsministerns och regeringskollegornas tid? Inte detta, uppenbarligen.
Slutligen: det här är inte bara symbolpolitik. När Sveriges egna beräkningar visar att målen missas, när oppositionen kräver politiskt ansvar och när civilsamhället höjer rösten — då krävs mer än ursäkter. Regeringen måste antingen:
- Omedelbart sända en minister med tydligt mandat att förhandla och återkomma med konkreta åtaganden, eller
- Presentera en trovärdig, offentlig handlingsplan som visar hur målen nås utan ministerdeltagande — och som vinner förtroende i riksdagen och hos internationella partners.
Att blunda för dessa krav kommer inte göra utsläppen mindre. Det kommer bara göra Sveriges röst mindre hörd — just när världen behöver oss som mest.
Kort faktaruta (källor)
- Altinget: rapportering om att ingen minister initialt var utsedd och om Pourmokhtaris frånvaro.
- Omni / Ekot: redogörelser för vem som deltar (Jessica Rosencrantz i högnivådelen) och kritiska reaktioner.
- Omni / TT / Aftonbladet: Socialdemokraternas krav på avgång och uttalanden från Anna-Caren Sätherberg.
- The Local / DN / andra medier: analyser och ledarkrönikor om att regeringens budget visar att Sverige riskerar att missa EU-målen.
- WWF / civilsamhälle: kritik av uteblivet ministerdeltagande.