Sveriges kulturpolitik sviker demokratin – det är dags att säga ifrån
Sveriges kulturpolitik har nått en kritisk punkt. Med 2025 års kulturbudget på magra 0,65 procent av statsbudgeten – den lägsta på över 20 år – har regeringen inte bara visat bristande respekt för kulturens betydelse, utan direkt svikit hela demokratins grundpelare. Det är inte längre fråga om besparingar eller "effektiviseringar". Det är fråga om ideologisk nedmontering.
Francesca Quartey, verksam i KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd), slog i sin Expressen-debatt den 24 juni larm: när stödet till studieförbund och regional kultur skalas bort hotas den fria konstnärliga verksamheten och demokratins berättarkraft. Samtidigt ignoreras frilansarnas osäkra arbetsvillkor och de nya utmaningar som AI och digitalisering för med sig.
Det här är inte något som bara drabbar en liten elit av kulturutövare. Det drabbar hela samhället. En levande kultursektor är avgörande för att bygga förståelse, gemenskap och kritiskt tänkande i en tid där desinformation och polarisering hotar att slita sönder samhällsbanden.
Redan i december 2024 pekade Mårten Sandén, psykolog och författare, på den fara som en "defensiv och nedskärningsinriktad" kulturpolitik utgör. Kulturpolitiken har reducerats till symbolpolitik och nostalgi, där fokus ligger på att bevara kulturarvet snarare än att främja nytänkande och samtidsskildring. Resultatet? Kulturarbetare kastas ut i arbetslöshet i en bransch som redan är hårt pressad, och unga konstnärer möts av stängda dörrar.
Det är här regeringen och dess samarbetspartier måste vakna. Att tala om "effektiviseringar" när anslagen krymper i reala termer är en dålig ursäkt för en politik som i praktiken tystar röster och stänger ute kreativitet. Den svenska modellen, som historiskt har stöttat konstnärer med trygghet och resurser, håller på att smulas sönder.
Sveriges anslag till kultur är idag bland de lägsta i Europa. I våra grannländer – Danmark, Finland, Norge – satsas betydligt mer på kultur och kreativa näringar, inte bara som nöje utan som samhällsnytta och framtidsbransch. Sverige riskerar att hamna på efterkälken i konkurrensen om talanger och innovationskraft.
Framtiden kräver en kulturpolitik som ser kultur som en investering, inte en kostnad. En politik som:
Indexerar anslagen för att säkra verkligt ökade resurser i takt med inflation.
Återställer stödet till studieförbund och regionala kulturinstitutioner.
Inför trygghetssystem för frilansande konstnärer, enligt SOU 2023:30.
Reglerar AI:s användning i skapandeprocessen för att skydda upphovsrätten.
Prioriterar samtida konst och kultur för att möta framtidens utmaningar.
Kulturen är demokratins pulsåder. När staten stryper kulturen stryper den också möjligheten för medborgarna att göra sina röster hörda, att ifrågasätta och förändra. Att slå vakt om ett rikt och levande kulturliv är därför inget valfritt projekt – det är en demokratisk skyldighet.
Den politiska ledningen måste inse allvaret och agera. Annars riskerar Sverige inte bara att tappa sin kulturella särart utan också att förlora sin plats som ett öppet, kritiskt och kreativt samhälle.
Nu krävs en kraftfull och konkret kulturpolitik som prioriterar demokrati och framtid framför kortsiktiga sparkrav.