Sverige skär ner biståndet – och kallar det “omprioritering”

Så har det hänt igen. Regeringen meddelar stolt att man nu "riktar om biståndet" för att stötta livräddande insatser i bland annat Ukraina, Sudan, Gaza och Jemen – samtidigt som man sänker den totala biståndsramen från 56 till 53 miljarder kronor. Med andra ord: man flyttar runt med ena handen, och stryper med den andra.

Biståndsminister Benjamin Dousa (M) talar om "effektivitet" och "styrning". Men i verkligheten innebär detta en ytterligare urholkning av Sveriges internationella ansvarstagande. Det är, helt krasst, en förtäckt nedskärning i global solidaritet – i en tid när behoven aldrig varit större.

UNRWA-porten stängs – trots akuta behov i Gaza

Mest anmärkningsvärt: UD stoppar Sida från att återuppta stödet till FN:s hjälporgan UNRWA i Gaza, trots att en intern granskning friat organisationen från misstankarna om terrorkopplingar. Det är ett beslut som väckt upprördhet både i biståndssektorn och bland internationella jurister. Såväl Rädda Barnen som Diakonia varnar för att detta riskerar tusentals barns liv och förvärrar nöden bland redan traumatiserade människor.

Men det verkar inte spela någon roll. UD:s linje är tydlig: lojaliteten ligger numera hos geopolitisk positionering, snarare än humanitära behov.

"Reform" som tystar civilsamhället

Det här är en del av en bredare trend. Regeringen har steg för steg monterat ner det svenska biståndet från enprocentmålet – en överenskommelse som i decennier varit ett globalt föredöme. Nu talar man i stället om "flexibilitet" och "resultat", men resultatet blir snarare: färre långsiktiga projekt, minskat stöd till demokratiutveckling, och ett svagare civilsamhälle i världens mest utsatta regioner.

En representant för ForumCiv sammanfattade det så här i morse:

– Vi står inför en omställning där biståndet inte längre handlar om solidaritet, utan om geopolitik och punktinsatser. Det är en farlig kursändring.

Tankesmedjelogik som inte håller

Att Sverige prioriterar Ukraina är i sig fullt rimligt. Det är en nation i krig, utsatt för rysk imperialism. Men att detta görs genom att samtidigt strypa finansiering till andra konfliktdrabbade områden – och dessutom avslå stöd till FN-organ som står i frontlinjen – är inget annat än politisk kortsiktighet.

Många av dessa beslut grundar sig i rekommendationer från marknadsliberala tankesmedjor som Timbro och ECIPE, där bistånd betraktas som ineffektivt och "moraliskt självgott". Men bakom varje biståndskrona finns människor: kvinnor som får tillgång till mödravård, barn som får gå i skola, bönder som får frön till nästa odling.

När bistånd reduceras till styrinstrument för att "främja svenska intressen" urholkas hela idén om globalt ansvar. Vi blir en mindre – och kallare – aktör i världen.

En symbolisk sänkning, ett verkligt svek

Dousa må försöka sälja detta som en "reform", men det är ett politiskt skifte. Sverige har gått från att vara en internationell humanitär stormakt till att bli ett teknokratiskt medelklassland som gärna håller tal om mänskliga rättigheter – så länge det inte kostar för mycket.

Och nej, tre miljarder "sparade" gör inte stor skillnad i statens budget. Men för barn i Gaza, sjukvårdspersonal i Jemen och människorättsaktivister i Sudan – där är tre miljarder skillnaden mellan liv och död.

I skuggan av EU:s kraftiga kritik framstår Sverige som en efterbliven aktör. För där EU agerar proaktivt, väljer Sverige att stänga dörren till UNRWA mitt under en akut humanitär kris. Regeringen har vält över stödpengar till andra FN-organisationer, men man lämnar ändå ett stort vakuum i ett av världens mest utsatta områden .

EU:s dilemma och bredden i kritiken

Europa står inför en paradox: ökade försvarsutmaningar – samtidigt som humanitärt bistånd riskeras. FN varnar för att nedskärningar och fokus på säkerhetspolitik i stället underminerar EU:s mjuka makt och långsiktiga stabilitetsmålomni.se+11agerpres.ro+11aftonbladet.se+11.

Samma oro uttrycker EU-parlamentariker som Isabella Lövin – att EU:s samlade bild riskeras när man ställer krav om migration och infrastrukturfinansiering före människoliv och demokratistöd .

Barnen i Gaza – de stora förlorarna

UNRWA är inte bara en byråkratisk organisation – den är en liten stats största skoloperatör och vårdgivare, med 13 000 anställda och nästan sex miljoner beroende invånare. Enligt EU:s egna NGOs är UNRWA "irreplaceable" — och stängs den ned, riskerar hundratusentals barn att stå utan skolgång och sjukvård unrwa.org.

När Sverige självsäkert stannar utanför, trots bevisad effektivitet från intern granskning, är det inte bara en politisk markering – det är ett akut svek mot barn och familjer som redan står vid randen av kollaps.

Vad detta avslöjar – och varför det måste förändras

Sveriges beslut är en tydlig illustration av ett land som bytt politisk agenda för bistånd: från solidaritet och långsiktighet till punktinsatser baserade på inrikespolitiska strategier. Paraplyet krymper, och i skuggan av EU:s breda humanitära agenda — ser vi ett Sverige som backar.

Det måste bli en nationell fråga. Regeringen kan omprioritera, men inte lämna människor utan stöd. Om EU kräver samordning för globalt ansvar, kan inte Sverige slå sig fri och kalla det "omfördelning". Det är ett globalt svek.