Svar till Ebba Busch: Ett nytt mansideal skapas inte genom kulturkrig

Ebba Busch (KD) skriver att Sverige behöver ett "positivt mansideal" för att motverka vilsenhet bland unga män. Hon hävdar att vi "mellan patriarkat och woke" har förlorat vägen och lämnat pojkar åt influencers med tveksamma ideal. Det är en viktig fråga hon lyfter – men analysen haltar, och lösningarna riskerar att bli kontraproduktiva.

Att pojkar halkar efter i skolan, uppvisar sämre psykisk hälsa och har högre självmordstal är sant. Detta är allvarligt och behöver åtgärdas. Men det är knappast woke-rörelsens fel – utan ett komplext mönster som kräver mer än kulturkrigsliknande paroller. SCB, Skolverket och Folkhälsomyndigheten har länge varnat för att pojkar är underrepresenterade i högre utbildning, samtidigt som de i snitt får mindre emotionellt stöd under uppväxten.

Men att måla upp ett motsatsförhållande mellan pojkars trygghet och feminism leder fel. Jämställdhetsforskningen visar att pojkar faktiskt också gynnas av normkritik, som exempelvis lyfter fram fler sätt att vara kille på än "den tyste, hårde, ensamme".

Busch antyder att lösningen är att återgå till tydliga förebilder och normer. Det låter tilltalande – men vilka ideal avses egentligen? Ska vi prata mer om ansvar, omtanke, civilkurage? Absolut. Men när "mansideal" används som ideologisk markör mot feminism, snarare än som ett pedagogiskt verktyg i skolan, blir det snabbt konservativ moralism.

Dessutom: vem definierar vad det innebär att vara en "riktig man"? Unga män som inte passar in i en viss mall – exempelvis homosexuella, känslosamma eller kulturellt annorlunda – riskerar att tryckas tillbaka, inte lyftas.

Studier från bl.a. OECD och svenska Jämställdhetsmyndigheten visar att det som fungerar för pojkar är:

• tidiga insatser i skolan med fokus på språk och emotionellt stöd

• fler manliga förebilder i skolan – men inte för att "göra pojkar till män", utan för att visa på bredden i hur man kan leva

• samtal om kön och identitet som inkluderar snarare än förenklar

Det är alltså inte en reaktion mot feminism som hjälper unga pojkar – utan mer jämlikhet, mer medvetenhet och fler trygga vuxna.

Busch har rätt i att vi behöver ett offentligt samtal om mäns roll i ett jämställt samhälle. Men lösningen är inte att ställa sig vid sidan av och peka finger åt feminism eller "woke". Istället bör vi mötas i en gemensam ambition: att bygga ett samhälle där både pojkar och flickor får vara starka, sårbara, omtänksamma och modiga – på sina egna villkor.