Splittringen skakar SD efter strid om hets mot folkgrupp-lagen
Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro har av partiledningen beskrivits som ett styrkebesked. Men bakom de kontrollerade pressbilderna och de välregisserade talen utspelade sig under söndagen en betydligt mer laddad maktkamp – en som blottar en djup ideologisk spricka inom partiet.
Konflikten briserade när två motioner som kräver att lagen om hets mot folkgrupp ska avskaffas helt kom upp till debatt. Kring den mest uppmärksammade motionen står 20 partiföreträdare, däribland den profilerade riksdagsledamoten Jessica Stegrud. Motionärerna menar att lagstiftningen är "otydlig" och hämmar yttrandefriheten – en retorik som länge funnits i ytterkanterna av svensk politik, men som nu gör anspråk på att bli SD:s officiella linje.
Partiledningen pressas från höger
Partistyrelsen försökte tona ned kraven och i stället lansera en mer begränsad förändring av lagen. I deras förslag stryks skyddet för vissa grupper – särskilt hbtq-personer och religiösa minoriteter – men lagens grundstruktur skulle bestå. Det är en kompromiss som uppenbart syftar till att framstå som "ansvarsfull" inför väljarna, samtidigt som den nickar åt partiets hårdare fraktion.
Men kompromissen landade långt ifrån väl hos alla. I debatten som följde gick flera talare, bland dem Stegrud, längre och krävde total avveckling av lagstiftningen. Den interna oenigheten blev så intensiv att frågan slutade i votering – där partistyrelsens linje uppges ha segrat med minsta möjliga marginal.
En ideologisk reva – inte en parentes
Det som utspelar sig är mer än en teknisk juridisk diskussion. Lagen om hets mot folkgrupp är en av de centrala delarna i Sveriges skydd mot hatbrott och diskriminering. Att SD nu överväger att ta bort skyddet för vissa grupper – eller i vissa medlemmars fall hela lagen – markerar en dramatisk kursändring i svensk rättspolitik.
Att Stegrud, som nyligen uppges ha petats ur partistyrelsen efter interna konflikter, nu står som frontfigur för en mer radikal linje understryker att maktbalansen inom SD är långt ifrån stabil. Hennes roll i striden riskerar också att fördjupa splittringen mellan en mer pragmatisk ledning och de delar av medlemsbasen som vill driva partiet i en mer ideologiskt renodlad, kulturkrigande riktning.
Ett parti som vill signalera ordning – men visar något annat
Utåt vill SD kommunicera en bild av sammanhållning och regeringsduglighet inför 2026 års valrörelse. Men få frågor avslöjar partiets inre slitningar så tydligt som denna. Debatten i Örebro visar att ledningen inte fullt ut kontrollerar sin egen högerflank – och att konflikten om hets mot folkgrupp-lagen kan bli början på en bredare ideologisk uppgörelse.
När SD försöker bli ett statsbärande parti hamnar de i en paradox: väljare lockas av ordning och stabilitet, men partiets egen interndebatt rör sig i motsatt riktning. Landsdagarna i Örebro blev därför allt annat än friktionsfria. De blev en påminnelse om att SD fortfarande är ett parti där falangerna drar åt olika håll – och där synen på demokratins grundläggande skydd för minoriteter nu blivit en intern stridsfråga.