Söndagskrönika (lite sent kanske) En orolig omvärld – och en svensk politik som måste orka mer
Veckan som gick visade med obehaglig tydlighet hur snabbt världsläget kan förändras – och hur nära det egentligen ligger den svenska inrikespolitiken.
Spänningarna mellan Israel och Iran har återigen trappats upp. Retoriken har hårdnat, militära incidenter har rapporterats och omvärlden talar öppet om risken för en bredare regional konflikt. Oavsett exakt händelseförlopp är konsekvenserna redan märkbara: stigande oro på energimarknaderna, diplomatiska krismöten och en växande osäkerhet kring stabiliteten i hela Mellanöstern.
För Europa handlar detta inte om avlägsna rubriker. Det handlar om energipriser, inflation och säkerhet. När transportleder hotas och oljepriser rör sig uppåt slår det direkt mot hushåll och företag. Den svenska ekonomin är mer motståndskraftig än under tidigare kriser – men den är inte immun.
Samtidigt pågår den svenska inrikespolitiska vardagen. Regeringen under Ulf Kristersson fortsätter tala om ordning och stabilitet. Men det är i just sådana här tider som stabilitet prövas på riktigt. Hur rustat är Sverige för ett mer instabilt globalt läge? Hur ser beredskapen ut – ekonomiskt, energimässigt och säkerhetspolitiskt? Säkerhetspolisen följer utvecklingen noggrant, vilket är naturligt. Hotnivån i Sverige är sedan tidigare förhöjd. Internationella konflikter har en tendens att spilla över – genom cyberattacker, desinformation eller radikalisering. Det är inte alarmism, det är erfarenhet.
Men veckans händelser sätter också ljuset på oppositionens roll. Socialdemokraterna har traditionellt velat kombinera internationell solidaritet med stark nationell beredskap. Frågan är hur tydligt det alternativet formuleras i dag. När omvärlden skakar behöver väljarna höra mer än kritik mot regeringen. De behöver en sammanhängande linje: Hur ska Sverige agera inom EU? Hur ska vårt ansvar i NATO balanseras mot kravet på diplomati och nedtrappning?
Det är här inrikespolitiken och utrikespolitiken möts.
För hushållen märks världsläget genom bensinpriset, elräkningen och matkostnaderna. För industrin handlar det om leveranskedjor och exportmarknader. För kommunerna kan det på sikt innebära nya ekonomiska påfrestningar. Och för staten handlar det om trovärdighet – att både kunna stå upp för internationell rätt och samtidigt skydda den egna befolkningen från ekonomiska chocker.
Oppositionsledaren Magdalena Andersson har tidigare betonat vikten av europeisk samordning och långsiktighet i säkerhetspolitiken. Den linjen kan nu komma att testas. För i tider av internationell oro premieras tydlighet. Väljarna vill veta: Vem har planen? Vem har helhetsperspektivet?
Veckan blev därför mer än ännu en rad dramatiska rubriker från Mellanöstern. Den blev en påminnelse om att svensk politik inte kan leva i en inhemsk bubbla. Ekonomisk politik, säkerhetspolitik och social sammanhållning hänger ihop.
Kanske är det just där den svenska debatten just nu brister mest – i förmågan att knyta samman världsläget med vardagen.
När omvärlden skakar krävs mer än reaktiv politik. Det krävs riktning.