Ska vi föda fler barn eller
Ebba Busch vill att Sverige tar efter Ungerns modell för att få upp barnafödandet. Det låter kanske harmlöst: skattelättnader till familjer, fler barn, framtidstro. Men bakom den till synes mjuka retoriken döljer sig en iskall strategi – att driva Sverige i en riktning där familjepolitiken blir ett verktyg för moralisk styrning och ekonomisk bestraffning.
Ungern är inte vilket land som helst. Det är ett land där rättsstaten är på tillbakagång, pressfriheten krymper och kvinnors rättigheter begränsas – steg för steg. Det är också ett land där staten premierar vissa typer av familjer framför andra: heterosexuella, gifta, barnrika. Låter det som något vi ska "inspireras av"?
Busch flörtar med en illiberal familjepolitik
När Busch lyfter Ungern som ett föredöme är det inte bara ett olyckligt exempel – det är ett medvetet ideologiskt vägval. Hon föreslår inte generella satsningar på barnomsorg eller tryggare föräldraledighet. Nej, hon vill sänka skatten för vissa – helst för dem som uppfyller en snäv mall av hur en "riktig familj" ska se ut.
Det är signalpolitik i konservativ förpackning. I själva verket är det en klassisk högerpopulistisk strategi: man målar upp en kris (för få barn), pekar ut en idealbild (kärnfamiljen med många barn), och presenterar ett politiskt förslag som inte löser problemet – men som spelar på känslor, identitet och nostalgi.
Sverige behöver inte symbolåtgärder – vi behöver framtidstro
Vi vet redan vad som fungerar. Forskningen är tydlig: människor får barn när de känner sig trygga – ekonomiskt, socialt, ekologiskt. Det handlar om bostadsmarknaden, arbetslivet, jämställdheten. Inte om att få en skatterabatt på köpet av barnvagn nummer tre.
Buschs modell löser inget av det här. Den kommer inte att vända barnafödandet. Däremot riskerar den att öka klyftor mellan de som kan och inte kan skaffa barn, mellan olika typer av familjer – och i förlängningen normalisera en politik som hämtar sin inspiration från demokratins bakgård.
Ett val mellan frihet och kontroll
Det verkligt allvarliga är kanske inte ens de ekonomiska förslagen i sig. Det är värderingarna som ligger bakom: tanken att staten ska premiera "rätt sorts liv", att politiken ska styra hur vi formar våra familjer. Det är illiberal kontrollpolitik i mjuk kostym – långt från ett modernt, fritt och jämlikt samhälle.
Ska Sverige bli ett land där staten lägger sig i människors mest privata beslut med moraliska pekpinnar och ekonomiska piska-morot-system? Där vissa familjer anses mer värdefulla än andra?
Vi står vid ett vägskäl. Och den väg Ebba Busch pekar ut leder inte mot framtiden. Den leder bakåt – mot en tid där kvinnor förväntades bära både framtiden och skulden för den.
Vad borde Sverige göra i stället?
Om vi på riktigt vill att fler ska våga bilda familj, då krävs politik för trygghet, jämlikhet och framtidstro. Här är några förslag värda att prata mer om:
Gör förskolan avgiftsfri – och tillgänglig i hela landet. Det skulle vara en direkt investering i både barn och föräldrar.
Stärk bostadspolitiken. Fler unga skulle bilda familj om de hade råd att flytta hemifrån – eller hitta större bostad när familjen växer.
Öka tryggheten i arbetslivet. Tidsbegränsade kontrakt och osäkra villkor gör att många skjuter upp barnafödande.
Utöka föräldraförsäkringen och gör den mer flexibel, så att alla typer av familjer – ensamstående, samkönade, bonusfamiljer – får stöd som passar just deras situation.
Investera i klimatsäker framtidstro. Allt fler unga nämner klimatkrisen som en anledning att inte skaffa barn. Det måste tas på allvar.
Det här är verkliga lösningar – inte glittriga skattekarameller för några få. Det är så man bygger ett samhälle där barn får växa upp i trygghet, inte i politisk symbolik.