Romantisk scen vid Svartån

Kvällen hade lagt sig som ett tunt siden över Svartån,
 och vattnet bar ljuset från gatlyktorna
 som om det samlade på hemligheter.

Ni gick sida vid sida längs strandkanten,
utan brådska, utan mål,
bara den där tysta närheten
som säger mer än ord.

Träden stod som vakter över er,
grenarna böjda i en stilla båge,och
varje steg ni togritade små cirklar i gruset.

När ni stannade vid bron
speglade vattnet himlen så perfekt
att det var svårt att avgöra
var världen slutade
och drömmen började.

Du vände dig mot henne,
och i det mjuka ljuset
såg du hur hennes blick
bar samma värme
 
Du vände dig mot henne,
 och i det mjuka ljuset
 såg du hur hennes blick
 bar samma värme
 som kvällen själv.
 kvällen själv.

Hon tog din hand,
inte hårt, inte tveksamt,
bara så där självklart
som om hon alltid vetat
att den hörde hemma där.

 Och medan Svartån rörde sig långsamt förbi,
som en gammal vän som inte ville störa,
lutade hon pannan mot din
och världen blev stilla
för en liten stund