Regeringsombildning eller positionsförflyttning?

Regeringsombildningen som Ulf Kristersson presenterade i torsdags har beskrivits som en "nystart" för Tidöpartierna. I realiteten är det snarare ett ytterligare steg bort från den borgerliga mitten och mot ett konservativt-nationalistiskt block där Sverigedemokraterna inte längre bara tolereras – utan inympas i politikens kärna.

Att utbildningsdepartementet nu också ges ansvar för integrationsfrågor är ingen slump. Det är ett tydligt ideologiskt vägval, som riskerar att sätta skolan i främsta ledet för en värderingskamp där assimilering och "svenskhet" pressas in i varje läroplan. I detta får regeringen draghjälp av KD-ledaren Ebba Busch, vars debattartikel i DN i veckan slog fast att "mellan patriarkat och woke har vi gått vilse" och att "det behövs ett nytt mansideal". Retoriken lånar friskt från internationella konservativa kampanjer som ofta kombinerar moralpanik med identitetspolitik från höger.

Men det mest uppseendeväckande i veckan var inte Buschs retoriska offensiv, utan Liberalernas interna transformation. Simona Mohamsson, nytillträdd partiledare, har med sitt slagord "Make Folkpartism Great Again" försökt ge partiet en tydligare liberal profil. I sitt tal i Almedalen slog hon fast att "SD aldrig kan bli ett liberalt partis samarbetspartner", samtidigt som hon försvarar Tidöavtalet och sitt partis roll i regeringen.

Detta är en motsägelse som oppositionen snabbt har pekat ut. Det är inte trovärdigt att ta avstånd från SD:s ideologi, men samtidigt vara beroende av deras stöd för att driva igenom budgetar och lagstiftning. Liberalerna riskerar att förlora sin själ, och frågan är om Mohamsson har förmågan att stoppa blödningen.

Fakta talar för oppositionens kritik

Under året har över 70 procent av regeringens initiativ varit sådana där SD:s stöd varit direkt avgörande. I flera fall – som i frågor om folkbildning, public service och migrationspolitik – har SD inte bara varit stödparti, utan i praktiken initiativtagare. Det nya "mansidealet" som Ebba Busch vill lansera är bara ytterligare ett exempel på hur regeringen tillgodoser en konservativ världsbild med könsroller, nationell identitet och lydnad som centrala värden.

Samtidigt växer utanförskapet. I rapporter från MUCF och Rädda Barnen konstateras att unga män i socioekonomiskt utsatta områden inte främst saknar manliga förebilder – de saknar skolframgång, bostadstrygghet och tillgång till psykisk hälsovård. Lösningen är inte fler moralkakor, utan mer resurser till skolan, fritidsverksamhet och stöd för familjer. Här lyser regeringens politik med sin frånvaro.

Vad gör oppositionen?

Socialdemokraterna har snabbt kritiserat ombildningen som ett desperat sätt att hålla ihop en splittrad regering. Miljöpartiets Amanda Lind kallade det hela för "ett bildspel utan kompass". Vänsterpartiet har fokuserat på arbetsmarknadspolitiken, där SD och M tycks vara på väg att öppna för stora nedskärningar av arbetsmarknadsstöd.

Men kanske viktigast är hur civilsamhället och väljarna reagerar. Svenska folket har i flera mätningar uttryckt skepsis inför SD:s inflytande, särskilt i frågor som rör demokrati, kultur och skola. När Liberalerna nu försöker återuppväcka sitt gamla varumärke, men fortsätter stå fast vid Tidöavtalet, hamnar de i ett väljarpsykologiskt ingenmansland.

Sammanfattningsvis

Regeringsombildningen den 27 juni var inte en förnyelse, utan en förstärkning av den väg som redan valts: bort från blockpolitiken, mot ett konservativt samarbetsprojekt där SD spelar en allt viktigare roll. Medan Ebba Busch försöker formulera nya mansideal och Liberalerna famlar efter sin identitet, står välfärden, sammanhållningen och utbildningen på spel.

Frågan är inte bara vilken politik som kommer drivas. Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga. Om det är ett samhälle där unga pojkar får riktiga framtidsutsikter – inte bara ett moraliskt brandtal.
Kent Vallén, obotlig socialdemokrat