Regeringens ensidiga polissatsning misslyckas – nyrekryteringen till gängen fortsätter

Den nya lägesbilden från Polismyndigheten visar med all önskvärd tydlighet att satsningen på att möta gängkriminaliteten främst med polisens resurser inte har brutit nyrekryteringen eller minskat den kriminella miljön.

Polisen uppskattar att omkring 17 500 personer är aktiva gängkriminella och ytterligare 50 000 har kopplingar till gängen. Trots rekordstora resurstillskott till polisen har antalet inte minskat – vilket tydligt visar att problemet inte kan lösas genom fler ingripanden eller hårdare tag. (polisen.se)

1. En felriktad politisk prioritering

Regeringen har under flera år valt att lägga nästan hela tyngden på polisen, med målet att fler ingripanden och hårdare tag ska bromsa kriminaliteten. Men den nya rapporten visar att detta inte fungerar: antalet aktiva gängkriminella står i princip still.

Problemet är tydligt: repression räcker inte för att stoppa nyrekryteringen. Att satsa massivt på polisen samtidigt som kommunernas resurser för socialtjänst och skola pressas skapar en obalans som gör att den långsiktiga effekten uteblir.

2. Varför polisens ensidiga satsning inte fungerar

• Nyrekrytering drivs av sociala faktorer: Unga dras in i gäng via utsatta miljöer, brist på framtidstro och svaga sociala nätverk. Repression når först när individen redan är inne i systemet.
• Sociala förebyggande insatser saknas: Kommunerna har fått minskade resurser till socialtjänst och skola, vilket försvårar tidiga insatser mot barn och ungdomar i riskzon.
• Timing är avgörande: Polisen kan ingripa först när skadan redan skett, medan socialtjänst och skola kan stoppa rekrytering i ett tidigt stadium – om de har resurserna.
• Strukturella faktorer ignoreras: Unga rekryteras ofta via sociala miljöer, arbetslöshet, bostadsområden och fritidsbrist. Polisiära insatser påverkar inte dessa drivkrafter.

Rapporter från civilsamhället visar att effektiva insatser måste koppla ihop polis, socialtjänst, skola och fritid, och arbeta långsiktigt med de strukturer som skapar kriminalitet. (socialforum.se)

3. Rikspolischefen pekar på socialtjänsten 

Rikspolischef Petra Lundh säger att socialtjänsten måste ta större ansvar och arbeta mer offensivt, exempelvis med tidigare ingripanden mot barn i riskzon.

Detta är helt korrekt. Men verkligheten är att socialtjänsten i många kommuner har försämrade resurser, vilket gör det svårt att agera proaktivt.

4. Politikens ansvar

När staten satsar på polis men inte motsvarande på förebyggande strukturer skickas signaler om att trygghet handlar om hårdare tag och ingripanden, inte om livschanser och social stabilitet. Resultatet blir:

• Problemen cementeras
• Nyrekrytering fortsätter
• Kostnaderna för samhället ökar, både socialt och ekonomiskt

Att bortse från de sociala strukturerna är inte bara ineffektivt – det är kontraproduktivt.

5. Riktlinjer för en mer effektiv strategi

För att verkligen bryta rekryteringen till gängen och minska kriminaliteten krävs att staten:

1. Omfördelar resurser – Polisinsatser måste kompletteras med förstärkningar i kommuner, socialtjänst och skola.
2. Satsar på tidiga insatser – Barn och unga i riskzon behöver stöd innan de rekryteras.
3. Samordnar aktörer – Polis, socialtjänst, skola och civilsamhälle måste agera i en gemensam strategi.
4. Tar strukturella åtgärder – Arbetsmarknad, bostadsområden och fritid måste inkluderas i kriminalpolitiska satsningar.
5. Utvärderar kontinuerligt – Effektiviteten måste mätas inte bara i antalet ingripanden utan i minskad nyrekrytering och ökad trygghet.

Slutsats

Den statliga strategin att nästan uteslutande satsa på polisen är felriktad. Den nya lägesbilden visar att gängmiljön består, trots rekordstora resurser, och att nyrekryteringen fortsätter.

När staten prioriterar repression men pressar de system som kan stoppa unga från att dras in i kriminalitet blir resultatet oundvikligen att problemen cementeras. Polisen säger det själv: vi kan inte lagföra bort gängen.

Det krävs ett paradigmskifte: trygghet är inte bara uniformer och ingripanden – det är livschanser, sammanhang och framtidstro. Politiken måste tänka om – nu.