Regeringen vill sänka straffåldern – men hur många 13-åringar är egentligen farliga?

Regeringen vill sänka straffåldern från 15 till 13 år, trots att flera tunga remissinstanser – som Åklagarmyndigheten, Brå och Barnombudsmannen – avstyrker förslaget. Kritiken är samstämmig: det finns varken forskningsstöd eller brottsstatistik som visar att en sänkning skulle minska brottsligheten.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) försvarar förslaget med att syftet inte främst är att förebygga brott, utan att "skydda samhället mot farliga individer" och ge brottsoffer upprättelse. Men frågan blir då: finns det verkligen många 13-åringar som är farliga för samhället?

Forskningen ger ett tydligt svar – nej. Enligt Brå är det ytterst få barn under 15 år som begår grova våldsbrott. De flesta ungdomsbrott i den åldern handlar om snatteri, skadegörelse eller lindrigt våld – ofta kopplat till social utsatthet, skolmisslyckanden och psykisk ohälsa. De enstaka fall där mycket unga barn begår grova brott är extremt ovanliga och får oproportionerligt stort medialt genomslag.

Dessutom är det väl belagt att tidig kriminalisering riskerar att förvärra problemen. Barn som tidigt hamnar i rättssystemet löper större risk att fastna i kriminalitet, särskilt om de placeras i miljöer med äldre och mer brottsaktiva ungdomar. Socialtjänstens och skolans tidiga stödinsatser är långt mer effektiva för att bryta en negativ utveckling än fängelsestraff.

Regeringens förslag framstår därför som ett uttryck för symbolpolitik. Det skickar en signal om hårdare tag, men utan att adressera de sociala och strukturella problem som ligger bakom ungdomsbrottslighet – som växande ojämlikhet, psykisk ohälsa och bristande stöd till familjer.

En socialdemokratisk analys

Ur ett socialdemokratiskt perspektiv handlar frågan inte om att blunda för brott, utan om att angripa orsakerna till att barn begår brott. Den borgerliga regeringens linje – att flytta ansvaret från samhället till barnet – riskerar att slå hårt mot just de familjer som redan kämpar med otrygghet, arbetslöshet och skolmisslyckanden.

Magdalena Andersson har varit tydlig: "Man löser inte problemen genom att sätta barn i fängelse, utan genom att se till att barnen inte hamnar där från början." SSU:s förbundsordförande Lisa Nåbo har uttryckt samma sak i skarpare ordalag: "Att kriminalisera barn är att ge upp hoppet om deras framtid. Vi behöver fler kuratorer och fritidsledare – inte fler fängelseplatser."

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Brå har antalet anmälda brott där gärningspersonen är under 15 år legat på ungefär 1,2 procent av samtliga brott de senaste tio åren. Av dessa rör bara några få promille allvarliga våldsbrott.

Socialdemokratin bör därför stå fast vid linjen att barn inte ska straffas som vuxna, utan ges stöd att växa upp som laglydiga medborgare. Det kräver satsningar på skola, fritidsverksamhet, socialtjänst och familjestöd, inte fängelseplatser.

I stället för att förskjuta gränsen för när barn ska straffas, borde politiken handla om att ge dem en framtid. Den verkliga tryggheten byggs inte genom att låsa in 13-åringar, utan genom att se till att de aldrig hamnar där från början.

Faktaruta – Källor och bakgrund:

• Brå: Ungdomar och brottslighet – en kunskapsöversikt (2023)
• Barnombudsmannen: Remissyttrande om sänkt straffålder (2024)
• Åklagarmyndigheten: Remissyttrande till Justitiedepartementet (2024)
• Magdalena Andersson (S), pressträff 2024
• Lisa Nåbo (SSU), intervju i Arbetet 2024
• Citat: Gunnar Strömmer (M), intervju i Dagens Nyheter, oktober 2025