Regeringen pressar Israel i Bryssel – men blundar hemma

Plötsligt talar den svenska högerregeringen klarspråk om Israel. Nu kräver man att EU fryser handelsavtalet med Israel, med hänvisning till det akuta humanitära läget i Gaza och bristande efterlevnad av folkrätten.

Det är ett viktigt och principiellt steg – men också ett sent sådant. Och medan man talar om mänskliga rättigheter i Bryssel, fortsätter Sverige samtidigt att leverera rödpunktsikten till den israeliska armén.

Det är ett exempel på den utrikespolitiska dubbelmoral som länge präglat svensk vapenexport. Och det måste få ett slut.

En ny linje – i retoriken

När biståndsminister Johan Forssell (M) nyligen gav besked om att Sverige nu föreslår en frysning av EU:s associationsavtal med Israel, skedde det med ovanlig tydlighet.

– Vi vill trycka på där det faktiskt kan få effekt, sade han, och pekade på att avtalet förutsätter respekt för mänskliga rättigheter – något den israeliska regeringen nu uppenbart bryter mot, bland annat genom att stoppa humanitär hjälp.

Avtalet, som reglerar bland annat tullättnader och handel, kan frysas med kvalificerad majoritet – till skillnad från sanktioner som kräver enhällighet. Det gör verktyget politiskt gångbart.

Men är regeringen beredd att vara konsekvent?

Vad är ett avtal värt – om Sverige fortsätter beväpna ockupationsmakten?

Samtidigt som man kritiserar Israel på EU-nivå, har regeringen fortfarande inte stoppat den svenska exporten av Aimpoints rödpunktsikten, som används av både israelisk militär och väpnade bosättare på Västbanken.

Exporten pågår eftersom produkterna klassas som civila. Men detta är en politisk konstruktion. De används i militära sammanhang – och alla vet det. Ändå låter regeringen detta fortgå, i tysthet.

Det duger inte att kräva rättvisa på ett toppmöte i Luxemburg, samtidigt som man skickar precisionssikten till en armé som bombar bostadsområden.

Oppositionen och civilsamhället går före

Socialdemokraterna har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävt ett omedelbart stopp för all export med koppling till ockupationen. Samtidigt kräver civilsamhället – LO, Svenska Freds, Diakonia – att EU inför vapenembargo, handelsstopp för varor från bosättningar och sanktioner mot ansvariga israeliska politiker.

Det här är inga radikala krav. Det är åtgärder i linje med vad Internationella domstolen i Haag redan har slagit fast: Israels bosättningspolitik och blockad bryter mot folkrätten. Punkt.

Vad gör Sverige nu?

Om regeringen verkligen vill påverka – på riktigt – finns flera åtgärder:

• Omklassificera Aimpoints siktessystem som krigsmateriel.
• Inför ett svenskt vapenembargo.
• Stoppa all handel med produkter från ockuperade områden.
• Driv sanktioner mot ansvariga israeler i EU.

Men än så länge är det bara orden som förändrats. Inte politiken.

Vårt ansvar – härifrån

Sveriges roll i konflikten är liten. Men den är inte obetydlig. Varje gång vi levererar teknik som används mot civila, tystnar vi också i moraliska frågor. Och varje gång vi kräver rättvisa utomlands, utan att rensa i vår egen bakgård, förlorar vi trovärdighet.

Så visst – regeringen har tagit ett steg. Men ett moraliskt utspel utan politisk handling är bara en pressrelease.