Pingis istället för FN – är det så Sverige ska ledas?

När världens stats- och regeringschefer samlades i New York för FN:s 80-årsjubileum var Sveriges statsminister frånvarande. Macron var där. Lula var där. Stubb och Støre var där. Men Ulf Kristersson? Han valde pingis i Eskilstuna.

Det är svårt att se det som något annat än ett politiskt självmål. FN-veckan är världens största diplomatiska mötesplats, och i en tid av krig i Europa, eskalerande konflikter i Mellanöstern och klimatkris borde Sveriges statsminister självklart vara på plats. Det är där de avgörande samtalen förs, det är där nya kontakter knyts, det är där man visar att Sverige vill spela en roll på den globala scenen.

Istället valde Kristersson att fotograferas vid ett pingisevent. Ingen förklaring ges. Inga tydliga motiv presenteras. Är detta en prioritering som stärker Sveriges internationella röst? Knappast. Det signalerar snarare ointresse – och ett ledarskap som inte förmår lyfta blicken utanför Eskilstuna.

Socialdemokrater, liberaler, moderater eller vänsterpartister – oavsett partifärg borde vi alla kunna enas om en sak: Sveriges statsminister ska stå på FN:s talarstol, inte på läktaren i en sporthall när världen samlas.

Det här handlar om ledarskap. Om att förstå tyngden i sitt ämbete. Om att inse att när statsministrar från hela världen är där – då måste också Sverige vara där.

Ulf Kristersson valde bort FN för pingis. Frågan är: vad väljer han bort nästa gång? Och hur länge har Sverige råd med en statsminister som vänder ryggen åt världen? Jodå, jag gillar verkligen både pingis och Truls men ibland krävs ju en rimlig prioritering.