Pang — och tusenlapparna försvinner: Regeringens nya aktivitetsstöd sviker de som redan står längst från arbetsmarknaden
Regeringen har lagt om regelverket för arbetslöshetsersättningar och aktivitetsstöd. Resultatet, som nu slår igenom i november, är inte en varsam modernisering av trygghetssystemet — det är en avtrappning som skickar hundratusentals människor rakt ner i ekonomisk osäkerhet. Enligt DN:s granskning handlar det om cirka 86 000 långtidsarbetslösa som nu drabbas av inkomstbortfall, i vissa fall med minskade nettoutbetalningar på uppemot fem tusen kronor från en månad till nästa.
Bakgrunden är tydlig: den nya arbetslöshetsförsäkringen och ändrade beräkningsregler för aktivitetsstöd började gälla den 1 oktober 2025. Aktivitetsstödet räknas i större utsträckning efter tidigare lön via a-kassan och ersättningsnivån trappas ner med 10 procentenheter efter 100 ersättningsdagar och därefter med 5 procentenheter var 100:e dag — ända ner till ett golv om 365 kronor per dag (efter en övergångsperiod med högre nivåer). Det är Försäkringskassans egna regler som slår fast detta.
Det går inte att bortförklara de mänskliga följderna med retorik om "incitament" och "bidragsminskning". För många långtidsarbetslösa fungerar inte arbetsmarknadsåtgärder som enkla trappsteg tillbaka till anställning. Det finns regioner och branscher där jobb helt enkelt inte finns i tillräcklig omfattning — eller där den arbetserfarenhet en person har inte matchar de lediga platserna. Samtidigt tvingas nu människor att välja mellan mat på bordet, mediciner och att tacka ja till svaga arbetsmarknadsinsatser som sällan leder till stabil sysselsättning. Personliga vittnesmål visar skrämmande exempel på hur vardagen kraschar när 2 000–5 000 kronor försvinner i månaden.
Det finns tre principiella skäl till att denna reform är felriktad.
- Den straffar de som redan förlorat mest
Systemet borde vara konstruktivt: utbildning, omskolning och riktade jobbinsatser. Istället sänks ersättningen successivt till nivåer där människor riskerar att hamna i fattigdom — trots att de under hela sitt yrkesliv betalat in till trygghetssystemet. Den gradvisa nedtrappningen antar att alla har lika goda möjligheter att hitta nytt arbete, vilket är en orimlig och orättvis föreställning. - Det underminerar anständighet och social stabilitet
En välfärdsstats legitimitet vilar på förmågan att ta hand om de svagaste. När staten med ena handen höjer kravet men med andra hand drar undan de ekonomiska förutsättningarna för att kunna leva, pressas människor in i skuld och beroende av socialbidrag — ett sämre och mer stigmatiserande stöd som kostar både individer och kommuner mer i längden. - Reformen är ineffektiv ur ett arbetsmarknadsperspektiv
Om målet är att få fler i arbete måste insatserna vara träffsäkra: fler praktikplatser med verklig chans till jobb, satsningar på omskolning där arbetsmarknaden faktiskt söker arbetskraft, och stöd för de som har svårigheter (hälsa, långt arbetsliv i utsatta jobb, omsorgsansvar). Att istället minska ekonomin för redan utsatta personer leder inte till hållbar sysselsättning — bara till ett kortsiktigt ekonomiskt tvång som ökar stress och minskar möjligheten att söka jobb effektivt.
Regeringens försvar — att en avtrappning skapar "incitament" — är naivt i en verklighet där matchningen brister och antalet jobb inte är obegränsat. Dessutom går reformen stick i stäv med rättviseperspektivet: de som haft högre inkomster tidigare slipper i regel de värsta konsekvenserna, medan de med ojämn arbetslivshistoria och mer utsatta sektorer drabbas hårdast. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har informerat om de tekniska ändringarna, men det saknas en plan för de sociala följderna — hur kommuner ska hantera ökade behov av ekonomiskt bistånd, hur sjukskrivning och psykisk ohälsa ska förebyggas när ekonomiskt utrymme krymper, eller hur långtidsarbetslösa ska få reell chans till stabil sysselsättning.
Det här handlar om politikens prioriteringar. Om vi menar allvar med att "ingen ska lämnas efter" måste vi:
- Omedelbart införa kompenserande åtgärder för de mest utsatta grupperna — t.ex. tillfälliga kompletterande ersättningar eller kommunala stödpaket, tills bättre matchningsmöjligheter finns.
- Investera i riktade omskolningsinsatser och arbetsmarknadsåtgärder i regioner och branscher där jobben faktiskt finns.
- Utvärdera reformens konsekvenser löpande och vara beredd att backa när reformen skapar sociala och ekonomiska kostnader som överstiger de potentiella vinsterna.
Politiken kan inte nöja sig med ideologiskt stadgade principer om "hårdare krav" när resultatet är att människor som redan är längst från arbetsmarknaden förlorar sin trygghet. Den är en moralisk fråga — och en fråga om samhällsekonomi. Att skjuta kostnader över på kommuner och socialtjänst, eller låta människors ekonomiska och psykiska hälsa erodera, kommer att bli dyrare för oss alla i längden.
Det är dags att riksdagens ansvariga ledamöter — oavsett block — stoppar upp, granskar effekterna och kräver omedelbar kompensation för dem som nu faller igenom. För ett civiliserat samhälle är detta inte en valfrihet — det är ett krav.
Kort faktaruta (källor)
- DN: Granskning som visar att cirka 86 000 långtidsarbetslösa drabbas av inkomstbortfall i november och exempel på neddragningar uppemot 5 000 kr efter skatt.
- Försäkringskassan: Information om ändrade regler för beräkning av aktivitetsstöd, nedtrappning (10 procentenheter efter 100 dagar, därefter 5 procentenheter) samt golv 365 kr/dag (övergångsperiod 462/415 kr/dag). Senast uppdaterad 7 nov 2025.
- Arbetsförmedlingen: Information om att ny arbetslöshetsförsäkring gäller från 1 oktober 2025 och påverkar aktivitetsstödet.
- Aftonbladet / Arbetet: Personliga vittnesmål och konkreta exempel på hur utbetalningar påverkar individer.