Högerns språkglidning är inte en slump – det är ett val
Det finns ett växande problem i svensk politik – och det handlar inte bara om SD:s utspel. Det handlar om hur Moderaterna gång på gång tillåter sina egna företrädare att tänja på gränserna för vad som är okej att säga i ett demokratiskt samhälle.
När journalisten Kim Fredriksson i en färsk artikel i Para§raf skriver att "NMR borde skicka ett tackbrev till Sagerska palatset", så är det inte en provokation för provokationens skull. Det är en skarp påminnelse om att något håller på att gå sönder – och att det sker med regeringens goda minne.
Vad har egentligen sagts?
Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiske talesperson, har talat om att "skydda majoritetsbefolkningen". Ett språkbruk som ekar rakt in i etnonationalismens ekokammare.
Ida Drougge, moderat riksdagsledamot, använde uttrycket "folkutbyte" – ett begrepp med rötter i vit makt-rörelsen. När hon fick kritik valde partiet tystnad.
Lars Beckman, M från Gävle, har gång på gång gett näring åt högerextrema tankefigurer genom sociala medier och debattinlägg – utan att partiledningen reagerat.
Mikael Strandman, en återkommande röst i gränslandet mellan SD och auktoritär konservatism, har t.o.m. föreslagit att journalister ska registrera sina politiska åsikter.
Och ändå händer… inget.
Vad säger tystnaden?
När moderata ledare låter dessa uttalanden passera utan kommentar skickar man en tydlig signal: det här är okej nu. Det är så här man pratar i regeringsställning 2025.
Och det är exakt det NMR, AfS och liknande grupper vill – att deras språkbruk ska sippra in i det parlamentariska samtalet. Det är därför Fredrikssons kommentar träffar så hårt: det är inte längre bara extremhögern som låter som extremhögern.
Socialdemokratins uppgift: att stå emot
För oss socialdemokrater är det här en strid om värderingar, inte om ordval. Vi står för solidaritet, jämlikhet och alla människors lika värde. När högern normaliserar hatets språk, måste vi vara den röst som säger ifrån – inte viskar, inte tassar runt. Vi säger:
Det är inte "skydd av majoriteten" vi behöver – det är skydd för demokratin.
Vi bygger ett Sverige där alla hör hemma – inte ett samhälle där några pekas ut som problem på grund av efternamn, hudfärg eller härkomst