När trygghet blir ett vapen – därför är beväpnade kommunala vakter fel väg

Justitieminister Gunnar Strömmer säger att Moderaterna vill ge kommuner möjlighet att anställa beväpnade säkerhetsvakter – utrustade med batong, pepparspray och till och med pistol.

Syftet, säger regeringen, är att "öka tryggheten" och att kommunerna ska kunna ta ett bredare ansvar för brottsförebyggande arbete.

Det låter kanske handlingskraftigt. Men förslaget saknar stöd i både forskningen och i det svenska rättssystemets grundtanke om att våldsmonopolet ska utövas av staten – inte av kommuner eller privata aktörer.

Vad säger forskningen?

Forskningen om trygghet och brottsförebyggande är tydlig:

Det är närvaro, relationer och samverkan som skapar trygghet – inte beväpning.

Studier från både Sverige, Storbritannien och USA visar att:

• Synlig ordningshållning (t.ex. trygghetsvärdar, polisens lokala närvaro) kan minska vissa typer av brott och öka tryggheten.
• Men beväpning av civila eller kommunala vakter har ingen bevisad effekt på brottsligheten – tvärtom finns studier som visar att det riskerar att öka våldet och minska förtroendet för myndigheterna.
  (Delehanty et al., PNAS 2017; Jackson et al., European Journal of Criminology 2020.)

Kort sagt: det finns inget vetenskapligt stöd för att beväpnade kommunala vakter skulle göra samhället tryggare.

En farlig sammanblandning

Sverige har ett tydligt våldsmonopol: endast staten – genom polisen – får använda våld för att upprätthålla lag och ordning.

När kommuner får egna beväpnade styrkor, rör vi oss mot en farlig uppluckring av detta monopol.

Kommuner kan ha olika resurser, politisk inriktning och ledning. Ska verkligen den typen av olikheter avgöra vem som får bära vapen på våra gator?

Vi riskerar ett lapptäcke av lokala "mini-poliser", utan samma utbildning, tillsyn och ansvar som Polismyndigheten har.

Trygghet handlar inte om fler vapen – utan om mer närvaro

Forskningen från bl.a. Brå och Lunds universitet visar att människor känner sig tryggare av synlig närvaro, lokal dialog och tillit.

Det är därför kommunala trygghetsvärdar, nattvandrare och fältassistenter ofta har större effekt på den upplevda tryggheten än fler uniformer med vapen.

Att utrusta kommunala vakter med pistol riskerar att förvandla trygghetsarbete till konflikthantering, och att trygghet blir ett vapen snarare än en relation.

Rättssäkerhet och förtroende på spel

Polisen har en lång utbildning, tydliga regler för vapenanvändning, internutredningar och rättsligt ansvar.

Kommunala vakter skulle däremot hamna i en gråzon mellan ordningshållning och myndighetsutövning.

Vem bär ansvaret om ett vapen används fel? Kommunen? Vakten? Staten?

Detta är frågor regeringen inte verkar ha några svar på.

En klokare väg framåt

Om kommunerna vill bidra till trygghet – vilket de självklart ska – finns beprövade vägar:

• Utökat samarbete med polisen,
• fler sociala insatser,
• bättre belysning och stadsplanering,
• och långsiktiga satsningar på ungdomsverksamhet och arbete.

Trygghet byggs inte med fler vapen, utan med fler relationer.

Slutsats

Moderaternas förslag om beväpnade kommunala vakter är ett steg bort från svensk tradition av rättssäkerhet och tillit.

Det saknar stöd i forskningen, riskerar att urholka polisens våldsmonopol och kan i värsta fall skapa mer oro än trygghet.

Det är hög tid att vi frågar oss:

Vill vi verkligen leva i ett samhälle där trygghet mäts i hur många som bär vapen –

eller i hur många som litar på varandra?