När Sverigedemokraternas masker faller
Det senaste avslöjandet från Expo och efterföljande rapportering i flera medier borde få varje demokrat att reagera. Jessica Stegrud, riksdagsledamot och Sverigedemokraternas socialpolitiska talesperson, har inte bara deltagit i – utan aktivt agerat fotograf åt – den högerextreme opinionsbildaren Nick Alinia när denne förföljde två unga män på Stockholms centralstation.
Vi talar inte om en enskild missbedömning eller ett klumpigt ögonblick. Vi talar om en företrädare för Sveriges näst största parti, med centralt ansvar för välfärds- och socialpolitiken, som väljer att stödja och dokumentera en aktion kopplad till miljöer som Säpo klassar som våldsbejakande och högerextrema.
Det handlar inte om "dåligt omdöme"
SD:s försvarslinje är förutsägbar: detta var bara en privat situation, ett missförstånd, en politisk motståndare som blåser upp en liten incident. Men det håller inte. Stegrud har enligt Expo haft kontakt med Alinia under lång tid. Han har bjudits in till riksdagen, han har närvarat på Jimmie Åkessons bröllop. Det här är inte slumpmässiga bekanta – det är en del av de nätverk som SD valt att hålla nära.
När Stegrud nu påstår att hon bara filmade "för att skydda sig själv", faller det platt. Hon deltog i en aktion som resulterade i att två unga människor hängdes ut på sociala medier och blev måltavlor för hat. En riksdagsledamot ska stå på demokratins sida – inte på mobbarnas.
Ett parti som säger ett, men gör ett annat
SD har i åratal försökt polera sin fasad. De talar om trygghet, lag och ordning, respekt för "vanligt folk". Men gång på gång skymtar en annan verklighet:
- Ledamöter som umgås med högerextrema influencers.
- Politiker som normaliserar konspirationsteorier om migration och klimat.
- Ett parti som konsekvent attackerar minoriteter, journalister och kritiker.
Det är ingen slump. Det är inte olyckliga enskilda fall. Det är en del av partiets politiska DNA. När SD talar om trygghet, menar de inte trygghet för alla – de menar trygghet för de som passar in i deras snäva mall. När de talar om att värna välfärden, menar de inte en stark generell välfärd – de menar selektiva insatser för "rätt" grupper.
Förtroendekris som borde skaka hela politiken
Att Jimmie Åkesson fortfarande säger sig ha "förtroende" för Jessica Stegrud är talande. Här hade SD haft chansen att markera: vi accepterar inte kontakter med extremhögern, vi accepterar inte att våra riksdagsledamöter deltar i förföljelse av unga människor. I stället väljer man att hålla henne om ryggen.
Det visar att SD:s ledning inte ser detta som ett problem – utan som något man kan släta över.
Slutsats: ett farligt parti för Sverige
Inför valåret 2026 måste väljarna ställa sig en enkel fråga: vill vi verkligen ge ett parti makt som gång på gång bevisar att deras företrädare inte respekterar grundläggande demokratiska principer?
När maskerna faller ser vi vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Det är inte trygghet. Det är inte välfärd. Det är ett Sverige där misstänkliggörande, förföljelse och högerextrema idéer normaliseras.
Och det är raka motsatsen till den framtid vårt land behöver.