När SD säger nej till mänskliga rättigheter – igen

Efter att regeringen sent omsider öppnat för att EU bör ompröva handelsavtalet med Israel – med hänvisning till folkrättsbrott i Gaza och på Västbanken – har Sverigedemokraterna nu ryckt ut till Israels försvar. I ett uttalande kritiserar partiet initiativet och menar att det vore "orättvist" att sätta press på Israel genom att frysa avtalet. Det är en väntad men allvarlig markering från ett parti som gång på gång ställer sig på fel sida av historien när det gäller mänskliga rättigheter och internationell rätt.

I praktiken innebär SD:s linje att EU ska fortsätta handelsgynna en stat som genomför en av vår tids mest förödande militära operationer mot civila. Mer än 38 000 människor har dödats i Gaza, enligt FN-källor – varav en majoritet kvinnor och barn. Samtidigt fortsätter den israeliska regeringen med olagliga bosättningar på ockuperad mark och ignorerar både FN-resolutioner och Internationella domstolens vägledningar. Ändå tycker SD att det vore "överdrivet" att sätta press på Israel. Det säger något fundamentalt om partiets värderingar.

SD:s reflexmässiga försvar av Israels högernationalistiska regering är ingen slump. Partiet har länge närmat sig den extrema israeliska högern, både av ideologisk övertygelse och som en del i sin islamfientliga världsbild. Att palestinier fördrivs, dödas eller förvägras humanitär hjälp väger lätt i den ekvationen. För ett parti som ständigt pratar om "lag och ordning" är det samtidigt talande hur tyst man är när det gäller folkrättens regler.

I det här fallet har till och med Moderaternas utrikesminister Maria Malmer Stenergard signalerat i EU-kretsar att ett avtal kan ifrågasättas – ett besked som skulle varit otänkbart för bara några månader sedan. Att SD direkt går i opposition visar återigen att man inte är ett regeringsdugligt parti i en global värld. När världen kräver ansvar, kräver SD mer cynism.

Det handlar inte om att ifrågasätta Israels existens. Det handlar om att stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter, även när det är obekvämt. Den som på allvar menar att Sveriges utrikespolitik ska ha en moralisk kompass måste också våga säga nej till statligt sanktionerat våld, övergrepp och kollektiv bestraffning.

I stället väljer SD att blunda. Och det gör partiet medvetet. Det är ett svek mot både internationell rätt – och mot alla dem som fortfarande tror på ett anständigt, solidariskt Sverige.