När sanningen inte passar – Trump och statistiken

Det tog bara några timmar. Arbetsmarknadsrapporten för juli visade en betydligt svagare jobbtillväxt än väntat. Marknaden skakade till. Prognosmakare justerade ner sina modeller. Och president Donald Trump? Han gjorde det han numera gör bäst: avskedade sanningen.

Eller mer konkret: han sparkade Erika McEntarfer, chef för Bureau of Labor Statistics – den myndighet som ansvarar för att samla in och sammanställa USA:s jobbstatistik. Officiellt anklagades hon för att leverera "riggade" siffror i syfte att misskreditera honom inför höstens val. I praktiken var det ännu ett led i Trumps systematiska nedmontering av den amerikanska statsförvaltningens oberoende.

Ett farligt mönster

Att en president ogillar dåliga siffror är inget nytt. Att han försöker påverka dem är desto allvarligare. Det amerikanska statistiksystemet är en av världens mest respekterade – för sin oberoende, sin metodik och sin förmåga att stå emot politisk press. När Trump nu bryter den traditionen skickar det kalla kårar genom hela tjänstemannakåren.

Det här är inte första gången. Under sin första presidentperiod avskedade han flera generalinspektörer som granskade hans agerande, attackerade CIA, FBI, CDC – och kallade till slut allt han ogillade för "fake news". Nu riktas blicken mot själva fundamentet för ekonomisk styrning: siffrorna. Fakta. Verkligheten.

Statistik som maktinstrument

Jobbrapporten i sig var inte katastrofal. 73 000 nya jobb skapades, vilket var lägre än väntat – men arbetslösheten sjönk samtidigt till 4,2 %. Viktigast var att tidigare siffror för maj och juni reviderades ned rejält, vilket är en helt normal del av statistikens natur: preliminära data blir bättre i takt med att mer information kommer in.

Men Trump, som i valrörelsen bygger sitt budskap på stark ekonomisk återhämtning, tolererar inte sådana nyanser. För honom är dåliga siffror en förolämpning, inte ett faktum. Och när verkligheten inte passar – då ryker den som levererat beskedet.

Att sparka en tjänsteman för att siffrorna inte ser bra ut är ett tecken på ett djupt autoritärt tänkande. Det påminner mer om Putins Ryssland än om en fungerande demokrati. Och det sänder ett budskap: leverera det presidenten vill höra, eller försvinn.

Tystnadens effekt

Den kanske mest oroande konsekvensen är den som inte syns direkt. När en chef för en statistikmyndighet får gå för att ha gjort sitt jobb, hur påverkar det alla andra i systemet? Vad vågar de säga? Hur mycket kompromissar de i sin rapportering? Det är så vetenskaplig integritet urholkas – inte med ett slag, utan med en viskning.

Att experter och teknokrater pressas till lojalitet i stället för professionalism försvagar inte bara den egna byråkratin, utan också förtroendet för samhällets beslutsunderlag. I längden blir det inte bara ett hot mot korrekt statistik – utan mot rationell politik över huvud taget.

Demokratins grundvalar eroderar

Kampen om sanningen är inte ny i Trumps USA. Men att han nu öppet försöker forma verkligheten efter sin vilja – genom att avskeda dem som påminner honom om den – är ett farligt steg mot något annat än demokrati.

Det som sker nu borde engagera även utanför USA:s gränser. När fakta relativiseras och makten kräver lojalitet snarare än integritet, då hotas inte bara statistik – utan själva idén om att samhället kan styras genom kunskap.

För i ett samhälle där det inte längre är sant om det inte gynnar ledaren, är vi alla förlorare.

Detta är inte bara en amerikansk angelägenhet. Det är en påminnelse om att demokratier inte faller med en smäll – utan med ett tyst klick, ett namnbyte i ett e-postsystem, ett godtyckligt avsked. Vi måste se det. Och vi måste säga ifrån.