När politiken möter verkligheten: Johan Forssell, nazistmiljöer och det politiska ansvaret

Den 1 juli avslöjade tidningen Expo att en minderårig "nära anhörig" till en svensk minister deltagit i aktiviteter med Aktivklubb Sverige – en nazistisk och våldsbejakande organisation med rötter i den internationella vit makt-miljön. Kort därefter kunde det bekräftas att det rörde sig om Johan Forssells son.

Forssell är Sveriges migrationsminister och bär därmed ett tungt symboliskt och praktiskt ansvar för regeringens hållning i frågor som rör integration, radikalisering och social oro. Hans roll har blivit alltmer central i en tid där regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, fört en politik som tydligt pekar ut vissa grupper – framför allt unga med utländsk bakgrund – som särskilt problematiska i samhällsbygget.

Att det nu är ministerns egen son som rört sig i nazistiska kretsar skapar en komplex situation. Forssell uppges ha agerat enligt Regeringskansliets säkerhetsrutiner så snart han fått kännedom om situationen. Säkerhetspolisen informerades. Statsminister Ulf Kristersson säger sig ha fortsatt förtroende för Forssell och beskriver honom som en ansvarsfull förälder som "gjort rätt".

Men detta handlar inte bara om föräldraskap. Det handlar om förtroende och trovärdighet i regeringsansvaret. Om Forssells son rört sig i våldsbejakande högerextrema miljöer under en tid – hur länge har det pågått? Vad visste ministern, och när? Vad innebär det att en person med insyn i Rikets säkerhet haft ett barn med koppling till grupper som Säpo betraktar som ett konkret hot?

Och inte minst: Vad säger det om regeringens bredare samhällsanalys, när hotet inte kommer från förorter eller moskéer, utan från det egna hemmet?

Kristerssons reaktion – att snabbt sluta leden och tona ner det politiska ansvaret – är förståelig ur ett regeringsstrategiskt perspektiv. Men det riskerar att framstå som ett dubbelt måttstockande: en tolerans inför högerextrema kopplingar som aldrig skulle godtas om det gällde andra miljöer eller grupper.

I ett läge där regeringen kräver krafttag mot "klansamhällen" och "parallellstrukturer" blir det uppseendeväckande att en statsrådsfamilj med band till organiserad nazism bemöts med mildhet och förståelse. Det sänder dubbla signaler – inte bara om rätt och fel, utan om vem som får ett andra försök och vem som aldrig får en chans.

Kanske är det inte bara förtroendet för Johan Forssell som har fått en buckla i kanten. Kanske är det också statsministerns eget omdöme som nu bör ifrågasättas.