När miljön blir en rättighet – men politiken fortsätter vara ett alibi

Så kom det till slut. Det besked som många miljörättsjurister, forskare och aktivister har väntat på i decennier. Internationella domstolen i Haag slår i sitt historiska yttrande fast att en ren, hälsosam och hållbar miljö är en mänsklig rättighet. Inte ett moraliskt ideal. Inte en ambition bland andra. Utan en faktisk skyldighet för stater att skydda – juridiskt, konkret och mätbart.

Och vad svarar Sveriges Klimat- och miljöminister på detta? Att vi redan är ett föredöme. Att Sverige har "bland de lägsta utsläppen i EU". Att vi ska ta det lugnt.

Det är ett svar som ekar av självbelåtenhet snarare än ansvar.

För visst, Sverige har i många år legat långt fram när det gäller klimatmål och miljöpolitik. Men det var då. Det var innan den här regeringen monterade ned Miljödepartementet. Det var innan klimatbudgeten skars ner och klimatpolitiska rådet fick slå larm om att Sverige inte längre är i fas med sina egna klimatmål. Och det var definitivt innan regeringen – med Pourmokhtari som skyltfönster – började prata mer om kärnkraftslöften och framtida tekniska lösningar än om faktisk utsläppsminskning här och nu.

ICJ:s yttrande förändrar spelplanen. Det säger att klimatförändringar inte bara är ett miljöproblem – utan en fråga om rättvisa, mänskliga rättigheter och statligt ansvar. Det går inte längre att gömma sig bakom vaga löften eller god statistik från förr. För när världens främsta juridiska instans säger att stater kan hållas ansvariga för att de inte gör tillräckligt, då räcker det inte med PR-budskap och positiva självomdömen.

Att Pourmokhtari nu försöker förvandla detta rättsliga wake-up call till en bekräftelse på att Sverige är "på rätt väg" är både naivt och farligt. Det reducerar ett av vår tids mest allvarliga rättighetsbeslut till ett PR-verktyg för att skyla över att regeringen själv gör för lite – och allt för långsamt.

Det är ingen slump att miljörörelsen i Sverige reagerat med tydlig skepsis. Naturskyddsföreningen kallar beslutet en milstolpe. Greenpeace säger att "ursäkternas era är över". Och klimatjurister talar nu om hur ICJ:s yttrande öppnar dörren för nya rättsprocesser – mot stater som Sverige, som pratar klimatansvar men tvekar när det gäller verklig handling.

Så nej, ministerns svar duger inte. Det är dags att sluta upprepa hur bra vi var igår. Nu gäller vad vi gör idag – inför en framtid där klimatet, miljön och våra barns rätt till en beboelig planet inte längre bara är en moralisk skyldighet, utan en juridisk.

Och det – om något – kräver politik som vågar mer än att le och nicka.