När kriget mäts i bensinpris
Kriget som utlöstes när Israel och USA genomförde angrepp mot Iran i slutet av februari har på bara några dagar vuxit till en konflikt som berör stora delar av Mellanöstern. Enligt flera sammanställningar är nu omkring 13 länder direkt eller indirekt indragna, genom militära angrepp, robotbeskjutning eller attacker mot militära baser i regionen.
Samtidigt stiger dödstalen snabbt. De senaste uppskattningarna pekar mot uppemot 1 500 döda sedan kriget började. De flesta dödsoffren finns i Iran efter omfattande flyganfall mot militära mål men också mot områden där civila befunnit sig. Även i Israel och i flera andra länder i regionen har människor dödats i robot- och drönarattacker.
Det är fortfarande tidigt i kriget. Men redan nu börjar regeringar runt om i världen räkna på de ekonomiska konsekvenserna.
I Sverige har både Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson sagt att regeringen tagit fram tre scenarier för hur kriget kan påverka svensk ekonomi. Det allvarligaste scenariot handlar om regimkollaps i Iran och ett efterföljande inbördeskrig – något som i sin tur skulle kunna skapa långvarig instabilitet i regionen.
I regeringens ekonomiska analyser nämns flera möjliga följder:
högre bensin- och energipriser, svagare BNP-tillväxt och ökad inflation.
Det är naturligt att en regering analyserar ekonomiska risker. Krig i Mellanöstern påverkar ofta energimarknaderna, och därmed också europeiska ekonomier. Transporter, bränslepriser och industrikostnader kan förändras snabbt när olje- och gasleveranser hotas.
Men formuleringarna säger också något om hur krig ofta diskuteras i politiken.
När krigets konsekvenser presenteras i ekonomiska scenarier riskerar fokus att hamna på vad det betyder för våra plånböcker, snarare än på vad det betyder för de människor som lever mitt i konflikten.
För de civila i regionen är konsekvenserna långt mer konkreta än inflation och bränslepriser. De handlar om sönderbombade städer, familjer som splittras och människor som förlorar sina liv.
Samtidigt förs kriget under ledning av en amerikansk president som tidigare hävdat att han förtjänar Nobel Peace Prize – och som nu motiverar angreppen med att han skyddar amerikanska liv genom att slå mot en regim på andra sidan jordklotet.
Att regimen i Iran är auktoritär är det få som ifrågasätter. Men det förändrar inte den grundläggande frågan: vad händer när stormakter försöker skapa säkerhet genom militära angrepp långt bort från sina egna gränser?
Historien visar att sådana krig sällan blir så korta eller så kontrollerade som de först beskrivs. I stället tenderar de att sprida sig, dra in fler aktörer och lämna efter sig nya konflikter.
Det är därför den kanske viktigaste frågan just nu inte handlar om bensinpriset – utan om hur snabbt ett regionalt krig kan växa till något ännu större.
När nästan ett och ett halvt tusen människor redan har dött på mindre än en vecka är det en fråga som borde stå högre på dagordningen än nästa inflationsprognos.