När forskarna säger folkmord – ska världen fortfarande tiga?

Det som länge har stått i luften har nu slagits fast av en av världens mest respekterade organisationer på området: International Association of Genocide Scholars (IAGS) anser att Israels agerande i Gaza uppfyller kriterierna för folkmord enligt FN:s folkmordskonvention. Med 86 procents stöd bland medlemmarna har forskarna bakom decennier av studier om Förintelsen, Rwanda och Bosnien nu riktat blicken mot Gaza – och domen är hård.

Barnadödligheten talar sitt brutala språk: fler än 50 000 barn har dödats eller skadats av Israels bombningar och blockader. Hela städer har lagts i ruiner, sjukhus har slagits ut, svälten har gjorts till ett medvetet vapen. Det är inte längre bara människorättsorganisationer som Amnesty eller Human Rights Watch som larmar – det är forskarsamhällets samlade expertis som nu säger: det här är folkmord.

Ändå hörs det välbekanta mönstret av ursäkter, förklaringar och förnekelse. Israels regering avfärdar anklagelserna som "politiskt motiverade". USA:s ledning upprepar sitt mantraliknande stöd för Israels "rätt till självförsvar". Och i Europa, där man borde ha lärt sig historiens dyrköpta läxor, råder skammens tystnad. Regeringar väger sina ord på guldvåg, rädda för att stöta sig med Washington eller Tel Aviv.

Men frågan är: om inte nu – när då? När forskare på området, de som i decennier kämpat för att ge begreppet folkmord en juridisk och moralisk tyngd, nu enhälligt varnar, då finns det inte längre något utrymme för neutralitet. Då är varje passivitet ett ställningstagande för fortsatt dödande.

Internationella domstolen i Haag prövar redan ett fall, väckt av Sydafrika, där Israels ansvar för folkmord granskas. Det kommer att ta år innan en slutlig dom faller. Men politiken kan inte vänta på juridiken. Regeringar som säger sig stå upp för internationell rätt måste redan nu agera: kräva eldupphör, häva blockaderna, stoppa vapenexporten. Att gömma sig bakom domstolens långsamma kvarnar är att låta folkmordet fortsätta i realtid.

Reaktionerna från världen

IAGS beslut väcker redan starka reaktioner.

• FN har hittills varit försiktigt men flera av organisationens särskilda rapportörer har tidigare talat om "överhängande risk för folkmord". I ljuset av IAGS resolution växer trycket på generalsekreterare António Guterres att tala klartext.
• EU är splittrat. Irland, Spanien och Belgien har länge krävt tuffare åtgärder mot Israel och kan nu peka på forskarnas dom som ytterligare bevis. Tyskland och flera östeuropeiska medlemsländer håller däremot fast vid ett oreserverat stöd till Israel.
• USA står fast vid sin linje: Israel måste försvaras. Vita huset har hittills ignorerat folkmordsanklagelserna och kallar IAGS beslut för "ensidigt". Men kritiken växer internt i Demokratiska partiet och från den amerikanska allmänheten, där särskilt unga väljare ser Gaza som en moralisk prövosten.
• Arabvärlden reagerar med ilska men också uppgivenhet. Egypten, Jordanien och Gulfstaterna kräver internationella sanktioner mot Israel, medan flera andra pekar på västvärldens dubbelmoral: hur man mobiliserade hela det internationella samfundet mot Rysslands krig i Ukraina – men knappt orkar höja rösten för Gazas barn.
• Sydafrika känner sig bekräftat. Landet var det som tog fallet till Haag och ser nu IAGS besked som en moralisk seger i sin kamp för att ge palestinierna rättvisa.

Sverige måste välja

För Sveriges del borde slutsatsen vara självklar. Vårt land har en tradition av att försvara folkrätten och stötta FN. Men regeringen Kristersson har hittills duckat. Man har mumlat om "proportionerligt våld" och samtidigt fortsatt att ge Israel politisk uppbackning. Den hållningen är inte bara moraliskt bankrutt – den är historielös. Vi kan inte ena dagen minnas Förintelsens offer och nästa dag blunda för att 60 000 människor slaktats i Gaza.

När forskarsamhällets samlade röst nu talar, är det inte längre möjligt att förneka. Israels angrepp är inte enbart "hårda krigsoperationer". Det är systematiska övergrepp på en civilbefolkning, med avsikten att förstöra dess livsvillkor. Det är folkmord.

Frågan vi måste ställa oss är därför enkel, men skoningslös: vill vi stå på rätt sida av historien – eller vill vi än en gång låta passiviteten bli medlöparens tysta språk?