När ekonomin “vänder” – men vardagen fortfarande skaver

Finansminister Elisabeth Svantesson har återkommande sagt att återhämtningen har börjat, att inflationen har pressats tillbaka och att regeringens politik gör att hushållen ska få mer kvar i plånboken. Hon betonar stabilitet i de offentliga finanserna och pekar på skattesänkningar som ett sätt att stärka arbetslinjen och få fart på ekonomin.

Det är budskap vi med säkerhet vet att hon använder.

Men frågan är: Vem märker det – och vem gör det inte?

Inflation ned – priserna kvar

Ja, inflationen har fallit. Men det betyder inte att priserna gått tillbaka. Det betyder att de stiger långsammare.

Mat, hyror, försäkringar och el ligger kvar på nivåer som är betydligt högre än före krisåren. För den som lever på små marginaler är det den faktiska prisnivån som avgör – inte kurvans lutning i ett diagram.

Att säga att återhämtningen har börjat är makroekonomiskt korrekt. Men mikroekonomiskt – i köket, vid räkningarna, vid apotekets kassa – är verkligheten mer blandad.

Skattesänkningar – men för vem?

Regeringens centrala verktyg har varit skattesänkningar på arbete. Tanken är tydlig: den som jobbar ska få behålla mer av sin lön.

Men den som inte har en arbetsinkomst får ingen större effekt av jobbskatteavdrag.

• Pensionärer med låg pension
• Arbetslösa
• Långtidssjuka
• Studenter

För dessa grupper är lättnaderna små eller obefintliga.

Samtidigt har kostnaderna ökat kraftigt de senaste åren. För många pensionärer med låga inkomster har hyran och maten ätit upp varje tänkbar förbättring. Det är svårt att tala om "mer i plånboken" när plånboken i praktiken blivit tunnare.

Genomsnittet döljer sprickorna

Enligt Statistiska centralbyrån har reala disponibla inkomster i genomsnitt vänt upp. Det är ett viktigt mått – men just ett genomsnitt.

Om högre inkomster ökar mer, drar de upp snittet. Det betyder inte att låginkomsttagaren eller den ensamstående pensionären har fått samma förbättring.

BNP kan växa.

Inflationen kan sjunka.

Statistiken kan peka uppåt.

Men ojämlikhet och fördelning avgör hur det känns i vardagen.

Stabilitet räcker inte

Svantesson talar ofta om ordning i statsfinanserna och om ansvarstagande. Det är i grunden positivt. Sverige ska ha stabila offentliga finanser.

Men ekonomisk politik måste också mätas i hur den fungerar för dem med minst marginaler. Om återhämtningen i första hand märks hos dem med stabila jobb och medel- till högre inkomster, medan andra grupper står still – eller halkar efter – då är bilden mer komplicerad än regeringens budskap.

Den avgörande frågan

Regeringen säger att politiken gör att hushållen ska få mer kvar i plånboken.

Frågan är: vilka hushåll?

Den som arbetar heltid med medelinkomst kan absolut märka en förbättring när inflationen faller och skatten sänks.

Men pensionären med låg inkomst?

Den arbetslöse?

Den ensamstående föräldern med små marginaler?

För dem är verkligheten ofta en annan.

Återhämtning på nationell nivå är en sak. Rättvisa i vardagsekonomin är en annan.

Och det är där den politiska prövningen finns: inte i hur ekonomin låter på en presskonferens – utan i hur den känns den 27:e när räkningarna ska betalas.