När även Coop blir dyrast – vem står då på konsumenternas sida?

Coop var den matkedja som höjde sina priser mest under 2025. Det visar siffror från Matpriskollen som DN rapporterat om. Samtidigt steg matpriserna totalt med 3,1 procent – med de största höjningarna redan under årets första månader. Att just Coop toppar listan är inte bara en statistisk detalj. Det är ett grundproblem.

För Coop är inte vilken aktör som helst i svensk dagligvaruhandel. Coop är byggt på idén om kooperation: medlemsägande, konsumentmakt och ett alternativ till privatägda vinstdrivande kedjor. Historiskt har Coop varit tänkt att pressa priser, stärka konsumenternas ställning och fungera som en motvikt i en allt mer koncentrerad marknad.

När Coop då blir den kedja som höjer priserna mest, uppstår ett allvarligt glapp mellan idé och verklighet.

Detta sker dessutom i ett läge där hushållen redan pressas hårt av höga boendekostnader, räntor och energipriser. Matpriserna är inte vilken utgift som helst – de går inte att välja bort. Kaffe, köttfärs och bär är basvaror i många hushåll, och just dessa har ökat kraftigt i pris. För barnfamiljer, ensamstående och pensionärer slår detta direkt mot vardagen.

Företrädare för branschen pekar på ökade kostnader i hela kedjan: råvaror, transporter, energi och valutaeffekter. Det är faktorer som påverkar alla aktörer. Men just därför blir frågan oundviklig: varför lyckas konkurrenterna hålla tillbaka prisökningarna mer än Coop?

Delar av svaret finns i Coops egen struktur. Den splittrade organisationen med regionala föreningar, högre kostnadsläge i många butiker och svagare inköpsstyrka än ICA och Axfood är välkända problem. Men det är förklaringar – inte ursäkter. Om kooperationen inte klarar av att omsätta sina värderingar i praktisk prispolitik riskerar hela idén att urholkas.

Problemet är större än Coop. Den svenska dagligvaruhandeln är starkt koncentrerad, med tre dominerande aktörer som kontrollerar nästan hela marknaden. När även den kooperativa aktören uppfattas som dyrast stärks bilden av att konkurrensen i praktiken är svag – och att konsumenterna saknar verkliga alternativ.

Därför är Coops prisutveckling inte bara en intern fråga för medlemmarna. Den är politisk i ordets bredaste mening. Om kooperationen tappar sin roll som prispressare och idéburet alternativ, vem ska då bidra till att hålla nere matkostnaderna för vanliga hushåll?

Coop behöver nu göra mer än att hänvisa till bonusar och medlemsförmåner. Det krävs öppenhet, självkritik och en tydlig kursändring. Annars riskerar Coop att bli ännu en dyr aktör i raden – och då förlorar Sverige inte bara en matkedja, utan en idé som varit central för konsumentmakten i över hundra år.