Mobilförbudet i lågstadiet – ännu ett exempel på regeringens symbolpolitik

Från och med skolstarten 2026 vill regeringen införa ett totalförbud mot mobiltelefoner i lågstadiet. Inte bara under lektionstid – utan även på raster och fritids. Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) motiverar beslutet med att barnen i stället ska fokusera på matematik och leka med sina kompisar. 95 miljoner kronor avsätts i budgeten för reformen.

Det låter handlingskraftigt. Men i själva verket är det ännu ett i raden av symbolpolitiska utspel från en regering som inte förmår ta itu med skolans verkliga problem.

Forskningen ger inte regeringen rätt

Ja, mobiler kan störa lektioner. Men det är skillnad på att låta skolor införa mobilförbud i klassrummet – vilket redan sker – och att förbjuda alla barn att ens ha sina mobiler under hela skoldagen. Forskningen visar ingen entydig nytta av ett så långtgående förbud. Det här är politik för rubriker, inte för resultat.

Barn med särskilda behov offras

För många barn är mobilen ett nödvändigt hjälpmedel. Den kan vara kopplad till en insulinpump, användas för att kommunicera eller fungera som ångestdämpande trygghet. Ett generellt förbud riskerar att slå direkt mot de mest utsatta barnen – de som redan kämpar extra hårt för att klara skolan. Regeringen säger sig vilja skapa studiero men riskerar i praktiken att öka otryggheten för tusentals elever.

Resurser som borde gå till undervisning

SKR har redan varnat för att hanteringen av mobilförbudet kan ta upp till tio procent av en lärartjänst per skola. Lärare ska undervisa, inte samla in och lämna ut mobiler. Och pengarna? 95 miljoner kronor räcker inte långt. Behoven i skolan är enorma – fler behöriga lärare, fler specialpedagoger, mer resurser till elevhälsan. Att lägga hundratals miljoner på skåp för mobilförvaring är inte bara slöseri, det är respektlöst mot både elever och lärare.

Fel fokus – igen

När svenska elever halkar efter i internationella kunskapsmätningar är det inte TikTok som är orsaken. Det är lärarbristen, de växande klasserna och en likvärdighet som eroderar. Det är elevernas olika förutsättningar, där skolor i utsatta områden får minst resurser fast de behöver mest. Att då rikta udden mot mobiltelefoner är att blunda för de verkliga problemen.

Låt skolorna bestämma själva

Många skolor har redan fungerande mobilrutiner. Rektorer och lärare vet bäst vad som fungerar för deras elever. Att staten nu ska detaljstyra ända ner i fritidsverksamheten visar på en regering som inte litar på professionen.

Regeringens mobilförbud i lågstadiet är ännu ett exempel på symbolpolitik. Det kommer inte att lösa skolans problem, men det riskerar att skapa nya. Sverige behöver en skolpolitik som ser till elevernas faktiska behov och ger lärare förutsättningar att undervisa – inte en regering som jagar klickvänliga rubriker.

De lovar trygghet – men levererar tomma skåp.