Mobilförbud i skolan – en lättköpt politisk quickfix?
Regeringen vill införa ett nationellt mobilförbud i skolan från sommaren 2026. Alla mobiler ska samlas in direkt på morgonen och hållas borta hela skoldagen – inte bara i klassrummet, utan också på raster och fritids. Det kan låta handlingskraftigt. Men är det verkligen så enkelt?
Vad är problemet – och vems ansvar är det?
Visst kan mobiler störa. Det vet både lärare, elever och föräldrar. Men frågan är om ett nationellt totalförbud verkligen löser problemet – eller bara skapar nya?
Idag bestämmer skolor själva över mobilreglerna. Många har redan fungerande lösningar, där mobilerna samlas in på lektionerna men får användas på rasterna. Det finns rektorer som jobbat fram tydliga rutiner tillsammans med personal och elever – och som säger att det fungerar bra.
Att nu införa ett generellt lagförbud från regeringens håll, känns för många som en klumpig och överdriven detaljstyrning. Det tar ifrån skolorna flexibilitet och underminerar lärarnas auktoritet. Ska vi verkligen behöva en lag för något som redan hanteras?
Symbolpolitik eller verklig förändring?
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) har sagt att "alla barn förtjänar en skolgång fri från mobiler som ständigt kräver uppmärksamhet". Det är svårt att säga emot. Men frågan är om lagstiftning är rätt verktyg. Flera tunga remissinstanser – Skolverket, SKR, DO och Uppsala universitet – har redan varnat för att det här mest riskerar bli symbolpolitik. Det ser bra ut på presskonferensen, men gör inte så stor skillnad i verkligheten.
Eleverna då?
Sveriges Elevråd har gått ut och kallat förslaget "kränkande". De menar att det inskränker elevernas rättigheter, både under raster och i frågor som rör föreningsfrihet. Och de har faktiskt en poäng – förbudet gäller inte bara klassrummen, utan hela skoldagen. Det är inte längre en fråga om studiero på lektionerna, utan om kontroll över hela elevens vardag.
Lärarfacken: ännu en grej att hantera
Flera lärare och skolledare har uttryckt oro för att förbudet ska bli ännu en sak som hamnar på deras redan överfulla tallrik. Vem ska samla in mobilerna? Vem ansvarar för att de inte försvinner eller blir stulna? Och vad händer när elever protesterar?
Det finns också en risk att det här förbudet skapar fler konflikter i skolan – särskilt om elever känner sig orättvist behandlade eller om förbudet tolkas olika från skola till skola.
Vad borde man göra istället?
Om syftet är att förbättra studiero, trygghet och lärande – vilket det förstås bör vara – så finns det bättre vägar:
Ge lärare mer stöd att sätta ramar och bygga relationer.
Satsa på elevhälsa, mindre grupper och mer vuxennärvaro.
Utbilda elever i digital etik – hur man använder mobilen på ett respektfullt sätt.
Och framför allt: lita på skolorna. De vet vad som fungerar i deras miljö.
Slutord
Det är lätt att ropa på förbud. Det låter tydligt. Det skapar rubriker. Men skolan behöver mer än symbolik. Den behöver långsiktighet, resurser och tillit. Ett mobilförbud riskerar att bli ännu en "quickfix" i en lång rad politiska utspel – som inte gör något åt skolans verkliga utmaningar.
Kent Vallén, obotlig socialdemokrat