Sverige brinner – men regeringen subventionerar bensin

När värmeböljan sveper över Europa och torkan breder ut sig i södra Sverige borde politiken vara glödhet. Men istället går den svenska regeringen i motsatt riktning: klimatbonusen är avskaffad, reduktionsplikten nedmonterad och statsministern talar hellre om NATO än om naturskador.

Enligt SMHI:s färska rapport (26 juni) har sydöstra Sverige uppmätt de högsta junitemperaturerna på över 50 år. Samtidigt varnar Jordbruksverket för minskade spannmålsskördar i hela Götaland på grund av vattenbrist. Kommuner i Halland, Gotland, Östergötland och Skåne har infört bevattningsförbud. Ändå prioriterar regeringen att "värna bilpendlaren" genom att sänka skatten på fossila bränslen.

I Gaza har den humanitära katastrofen förvärrats av klimatförändringar. FN rapporterar att vattenförbrukningen där nu ligger under tre liter per person och dygn – långt under WHO:s minimirekommendation. Samtidigt ser vi samma mönster i Sverige – om än i annan skala: grundvattennivåer som sjunker, jordbruk som hotas och ekosystem som kollapsar.

Klimatförändringarna slår hårdast mot de som redan har minst – och ändå gör regeringen det till en fråga om valfrihet.

Klassblind och kortsiktig

Klimatpolitiken har blivit en klassfråga. Den som bor i villa i storstadsregionen har ofta råd med solceller, elbil och klimatsmart mat. Den som bor på landsbygd, i hyresrätt och med låg inkomst har det inte. Men istället för att göra klimatomställningen tillgänglig för alla, har Tidöpartierna valt att ta bort stöden.

Istället för att satsa på regionala klimatdrivna utbildningsvägar – som de som föreningen Nya Vägar lyfter i sitt arbete med desentraliserad högre utbildning – har utbildningspolitiken centraliserats. Satsningar på folkbildning, vuxenutbildning och yrkeshögskola skärs ner eller detaljstyras.

Det är inte bara fegt. Det är farligt. Den gröna industriboomen i norra Sverige skriker efter arbetskraft. Men kommunerna får inte stöd att bygga bostäder, anställa lärare eller säkerställa vattenförsörjning. Hur tänker regeringen att vi ska klara klimatomställningen utan människor?

Vad som behövs – nu

En solidarisk klimatpolitik börjar med att se klimathotet som en social kris. För det är i förorterna, i glesbygden, bland arbetare, migranter och låginkomsttagare som klimatförändringarna slår först och hårdast – både i Sverige och globalt.

Detta behövs:

• Nationella investeringsprogram för klimatanpassning i kommuner.

• Storskaliga utbildningssatsningar kopplade till klimatmålen, från yrkesprogram till högskola.

• Omedelbart stopp för alla fossila subventioner, inklusive nedsatt bensinskatt.

• En klimatpolitik som integreras i alla delar av samhället – från stadsplanering till bistånd.

Sverige har fortfarande möjlighet att bli ett föregångsland. Men inte med en klimatpolitik som är styrd av marknaden och kompromissar med oljelobbyn. Vi behöver mod, rättvisa och investeringar – inte fler tomma ord om "balans".

Det är dags att sluta spara på framtiden tycker
Kent Vallén
Obotlig socialdemokrat, Örebro