Man är inte dum för att man tycker olika
En vän skrev det i ett Facebookinlägg häromdagen. Mitt i ett tid där många andra börjar dra slutsatser om varandras intelligens, moral eller bildning – utifrån just en åsikt. Hen skrev det stillsamt, men kraftfullt. Och det stannade kvar hos mig. För det är så lätt att glömma det där självklara när tonläget skruvas upp: Att olikhet inte är farligt. Det är nödvändigt.
Demokrati handlar inte bara om att rösta vart fjärde år. Det handlar om samtalet mellan oss däremellan – om vår förmåga att leva tillsammans i oenighet. Att kunna tycka olika utan att förminska varandra. Att kunna säga: "Jag håller inte med dig, men jag försvarar din rätt att säga det."
Just därför är det ett mycket större problem än vi kanske anar när den rätten börjar kringskäras. När människor tystnar i rädsla för att bli misstänkliggjorda, uträknade eller hånade bara för att de tycker annorlunda. När debattklimatet blir så smalt att bara vissa åsikter ryms. När vi börjar kalla varandra för dumma – eller illvilliga – istället för att lyssna på vad som faktiskt sägs.
Det är inte bara osmakligt. Det är ett direkt hot mot det vi säger oss vilja värna: det öppna samhället, yttrandefriheten, demokratin.
För när oliktänkande börjar betraktas som ett problem istället för en tillgång, då är vi illa ute. Då riskerar vi att skapa ett samhälle där människor inte längre vågar pröva tankar, ändra uppfattning eller tala fritt. Och det samhället blir snabbt kallt. Och farligt.
Det här betyder inte att alla åsikter är lika goda. Självklart ska vi sätta gränser för hat, hot, rasism och faktaförakt. Men vi måste också orka hålla isär vad som är farligt – och vad som bara är… annorlunda. Att tycka att skatten ska vara högre eller lägre, att skolan ska styras på ett visst sätt, att Sverige ska ta emot fler eller färre flyktingar – det är inte per automatik ett tecken på dumhet. Det är demokrati i arbete.
Och visst är det ibland frustrerande att möta den som tycker helt annorlunda. Det kan skava. Det kan göra ont. Men det är också där samtalet börjar. I friktionen. I viljan att förstå, inte bara vinna.
Så nästa gång du hör någon säga något du tycker är fel – stanna en stund. Fråga varför. Inte för att du måste hålla med, utan för att du vill förstå. För att du värnar något större än bara din egen ståndpunkt: det gemensamma samtalet.
Min vän skrev det så klokt: Man är inte dum för att man tycker olika.
Och jag tänker: det är inte bara klokt. Det är själva grunden för allt vi kallar demokrati. Och det är vår skyldighet att påminna oss själva – och varandra – om det. Ofta.