Liberalernas kovändning om tonårsutvisningarna – var tog den humanitära kompassen vägen?

När Aftonbladet rapporterar om hur migrationsminister Johan Forssell pressas i riksdagen om de så kallade tonårsutvisningarna blir en sak tydlig: regeringen famlar. Kritiken handlar inte bara om juridik – utan om politisk vilja. Och mitt i detta står Liberalerna, ett parti som säger sig värna både barnets bästa och rättsstatens principer. Frågan är därför oundviklig: hur kan Liberalerna först kräva ett stopp – och sedan ändå ställa sig bakom regeringens linje?

En fråga om barn som vuxit upp här

Det handlar om unga människor som kommit till Sverige som barn, gått i svensk skola, lärt sig språket och rotat sig i samhället – men som riskerar att utvisas när de fyller 18, trots att deras föräldrar kan få stanna. Situationen har väckt starka reaktioner, inte minst därför att den upplevs som djupt orimlig. 
När kritiken växte krävde Liberalernas partiledare ett stopp för utvisningarna. Signalen var tydlig: det här är inte värdigt ett land som säger sig sätta barnets bästa främst.

Men när regeringen – under ledning av statsminister Ulf Kristersson – valde att säga nej till en tillfällig stopplag och i stället tala om behovet av en "permanent lösning", valde Liberalerna ändå att sluta upp bakom regeringslinjen. Det är här trovärdigheten sätts på prov.

Permanent lösning – eller politisk fördröjning?

Argumentet från regeringen är att en tillfällig paus riskerar att bli en "panikåtgärd" och att lagstiftning måste vara långsiktig. I teorin är det rimligt. I praktiken betyder det att utvisningar kan fortsätta medan beredningen pågår.Det är svårt att tolka detta som annat än politisk fördröjning.

En tillfällig paus hade inte upphävt utlänningslagen. Den hade inte underminerat rättsstaten. Den hade bara inneburit att man undviker oåterkalleliga beslut medan riksdagen tar fram en hållbar lösning. 
Att Liberalerna, som profilerat sig som ett humanistiskt parti, accepterar denna fördröjning är därför anmärkningsvärt.

Oppositionens hållning: ordning och humanitet går att förena

För Socialdemokraterna är migrationspolitiken inte en tävling i hårdhet – men inte heller i gränslöshet. Det handlar om balans. Vi har under lång tid stramat åt regelverket för att skapa ordning och förutsägbarhet. Men just därför vet vi också att lagstiftning måste vara rimlig och konsekvent. När regler slår blint mot barn som vuxit upp här skadas tilliten till hela systemet.

Att pausa utvisningar i väntan på en lagändring är inte ansvarslöst. Det är ansvarsfullt. Det är att ta kontroll över situationen i stället för att gömma sig bakom byråkratiska processer.

Liberalernas vägval

Liberalerna befinner sig i en klassisk regeringsfälla. Å ena sidan vill man markera självständighet och humanism. Å andra sidan är man beroende av regeringssamarbetet och av att inte spräcka den gemensamma migrationslinjen.

Resultatet blir dubbla budskap.

Man kräver stopp – men accepterar att det inte blir något stopp. Man uttrycker oro – men röstar för fortsatt ordning enligt regeringens modell. Det är politiskt begripligt. Men moraliskt problematiskt.

En större fråga om ledarskap

Tonårsutvisningarna har blivit en symbolfråga. Inte för att antalet berörda är enormt, utan för att den sätter fingret på en större konflikt: är migrationspolitiken i första hand ett system som ska signalera hårdhet, eller ett regelverk som ska fungera rättvist i praktiken? När Liberalerna nu ställer sig bakom regeringens linje trots tidigare krav på stopp sänder det en signal om att regeringsdisciplin väger tyngre än barnperspektivet.

Socialdemokraterna måste vara tydlig i kontrasten: vi står för en reglerad migration, men vi står också för rimlighet, proportionalitet och barnets bästa. Det är inte ett svaghetstecken att korrigera lagstiftning som slår fel. Det är styrka.

I slutänden handlar detta om vilket samhälle vi vill vara. Ett där vi hänvisar till processer medan unga människor lever i ovisshet – eller ett där politiken kliver fram när verkligheten visar att reglerna inte fungerar som tänkt.

Den frågan borde Liberalerna ställa sig igen.