Landsdagarna som demokratiskt betonade skenmanöver?

Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro är mycket mer än ett internt möte. Det är ett strategiskt tillfälle för partiet att tydliggöra sin politik, konsolidera makt inför valåret och signalera att man inte bara är ett protestparti – man vill styra. Men under ytan lurar flera oroande demokratologiska tendenser. När media, intern kritik och ideologiska projekt samverkar, riskerar landsdagarna att bli ett forum där fundamentala rättighetsprinciper urholkas – snarare än försvaras.

1. Urholkat skydd för minoriteter – ytterligare steg mot hatfrihetens glidning

Partiets vilja att begränsa lagen om hets mot folkgrupp är kanske den mest alarmerande signalen. SD vill att skyddet ska tas bort för hets mot personer på grund av sexuell läggning och religion. Det är inte bara en juridisk justering – det är ett ideologiskt ställningstagande som många ser som ett direkt hot mot de mest sårbara i samhället. RFSL menar att detta är ett försök att rulla tillbaka ett grundläggande skydd, och att självaste demokratin – inte bara yttrandefriheten – är i fara.

Det är också viktigt att notera hur partistyrelsen hanterat motionerna. Av 441 inskickade motioner har bara två bifallits i sin helhet. Att så få medlemmars förslag beviljas talar inte för en levande intern demokrati, särskilt när frågorna rör grundläggande fri- och rättigheter. Partistyrelsens svar om att de vill "verka för en genom­gripande reform" snarare än ett krypskytte mot lagen, kan uppfattas som en taktik för att driva agendan långsamt – men systematiskt.

2. Vapenpolitik som intern maktfråga

Vapenfrågan visar hur djupt partiet är delat, och hur mycket maktkamp som sker bakom kulisserna. Förslaget om att förbjuda militärliknande halvautomatiska vapen, som AR-15, har splittrat SD, med stark kritik från jägare och andra som menar att partiledningen sviker grundläggande löften.

En "halvmesyr" har kommunicerats: staten backar något genom att göra inlösen frivillig, men många kraftfulla röster inom SD säger att kompromissen inte räcker. Det är en maktkamp där väljarbasen (jaktintresserade och vapenägare) utmanar partikulturen och partiledningen. Men vilka är de verkliga vinnarna? Är detta ett uttryck för demokratisk vilja från gräsrötterna, eller ett spel där ideologiska grupper driver på för att riva upp regler som finns för att skydda allas säkerhet? Riskerna är uppenbara: en extrem linje kan normaliseras om man styr mot populism snarare än långsiktigt ansvarstagande.

3. Toppstyrning och intern demokratisk brist

Det är inte första gången som skeptiker pekar på att SD är ett mycket toppstyrt parti. SVT menar att den öppna kritiken mot partiledningen är något nytt och att upproren är ett tecken på att maktbalansen inom SD kan skifta.

När nästan alla motioner stängs ute – inte för att de saknar kvalitet, utan för att de kanske inte passar partistyrelsens agenda – blir det svårare att hävda att SD är ett parti där "grasrötterna" har verkligt inflytande. Det skapar en demokratisk paradox: man säger att man vill utmana eliten, men samtidigt internaliserar man elitism inom sitt eget parti.

4. Demokratin som retorik – men inte alltid praktik

Det är lätt att SD målar landsdagarna som en demokratisk höjdpunkt: en tid för debatt, medlemsinvolvering och förnyelse. Men om man granskar de faktiska besluten och motionerna, ser man en annan bild: ett parti som ibland använder retoriken om "yttrandefrihet" och "intern demokrati" för att rättfärdiga radikala förslag och interna maktförskjutningar.

Att begränsa lagstiftning som skyddar minoriteter, minska skyddet mot hat, ses över vapenlagar utan att vara helt eniga – allt detta tyder på att demokrati för SD inte alltid handlar om att skydda alla, utan snarare att omdefiniera vilka som ska skyddas.

Slutsats och varningsklockor

• Risk för systematisk urholkning: De föreslagna förändringarna i hetslagen handlar inte bara om "tolkning" – de kan leda till att skyddet för minoriteter urholkas, vilket är fundamental för ett demokratiskt samhälle.
• Intern demokratibrist: Ett parti där nästan alla motioner avvisas riskerar att bli en maktapparat snarare än en folklig rörelse.
• Maktspelet kring vapen är inte bara policy – det är identitet: Den interna konflikten visar att vapenfrågan inte bara är en teknisk fråga, utan en symbol för vem som "tillhör" partiet.
• Demokratin som fasad: SD kan använda demokratins språkbruk för att legitimera politik som faktiskt försvagar delar av det demokratiska skyddsnätet.

Om SD vill bli ett parti att regera med, borde man kräva mer än symbolpolitik och retorik – man borde kräva transparens, verkligt medlemsinflytande och respekt för minoritetsrättigheter. Annars riskerar landsdagarna att bli inte bara ett strategiskt styrmöte, utan ett ideologiskt vägskäl där demokratins principer sätts på undantag.