Kristersson markerar – men SD låter Stegrud gå fri

När statsminister Ulf Kristersson kallar Jessica Stegruds agerande "förfärligt" är det mer än en personlig kritik. Det är ett kvitto på att SD:s företrädare fortfarande står långt ifrån den respekt och anständighet som krävs i ett regeringsunderlag.

På Stockholms centralstation följde Stegrud med den högerextreme opinionsbildaren Nick Alinia när han konfronterade två tonåringar. Hon filmade medan Alinia pressade ungdomarna – och materialet spreds snabbt på sociala medier. I efterhand hävdar hon att hon ville "dokumentera" en hotfull situation. Men i praktiken deltog en riksdagsledamot i att jaga och exponera minderåriga för nätets blickar.

Det här är mer än ett enskilt snedsteg. Det handlar om en politisk kultur där provokationer och klick väger tyngre än ansvar. SD har gång på gång visat att lojaliteten mot den egna kretsen går före omtanken om dem som drabbas. Gruppledaren Linda Lindberg kallar visserligen händelsen "besvärande", men gör klart att partiet inte tänker vidta några åtgärder. Ärendet är avslutat – punkt.

Och mönstret känns igen. När SD-representanter sprider konspirationer i sociala medier, när deras lokalpolitiker hånar minoriteter eller när riksdagsledamöter ifrågasätter kvinnors rättigheter, då landar det sällan i tydliga konsekvenser. I stället normaliseras beteendet, steg för steg, tills ribban för vad som anses acceptabelt i politiken har flyttats nedåt.

För oss socialdemokrater är bilden tydlig: det här är priset för den moderatledda regeringens beroende av SD. Man kan fördöma hur mycket som helst, men utan krav på ansvar blir orden tomma. I praktiken är det barn och unga som får ta smällen när SD-politiker tillåts spela aktivister på arbetstid.

Vi ser också hur SD:s nätlogik har sipprat in i riksdagen. Den demokratiska rollen som förtroendevald kräver eftertanke och respekt för människors integritet. Att jaga uppmärksamhet genom att hänga ut tonåringar är raka motsatsen. Det är samma mentalitet som ligger bakom hårresande förslag om kameraövervakning av ungdomsgårdar eller misstänkliggörande av hela grupper – trygghet reducerad till underhållning och misstänkliggörande.

Det är därför viktigt att vi står upp för en annan samhällsmodell. Trygghet byggs inte genom att filma unga på centralstationer, utan genom starka skolor, närvarande vuxna, bra fritidsverksamheter och en polis som finns på plats för att skydda – inte för att jaga klick.

Regeringen och Moderaterna måste inse att det inte går att både fördöma SD:s beteende och samtidigt luta sig mot partiets stöd utan att förtroendet naggas i kanten. Anständighet kan inte vara något som bara gäller på presskonferenser.

Det handlar i grunden om vilken värdegrund som ska prägla politiken. Ska vi ha ett Sverige där förtroendevalda använder sin makt till att hetsa på sociala medier – eller ett land där vuxna tar ansvar och försvarar barns rätt att vara ifred? För oss socialdemokrater är svaret givet: vi väljer ett samhälle där trygghet betyder respekt, där alla unga ska veta att de har politiken på sin sida – inte en kamera riktad mot sig.