Klimatnyheterna visar både allvar och handlingsförlamning

Det är svårt att inte lägga märke till kontrasten i dagens klimatnyheter. Å ena sidan finns det tecken på att svenska utsläpp faktiskt kan minska igen redan 2025, efter den kraftiga ökningen under 2024. Å andra sidan är det ingen seger att tala om – för minskningen sker från en högre nivå än tidigare, och det beror inte på nya, kraftfulla åtgärder utan mer på ekonomiska svängningar och tillfälliga effekter.

Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) framhåller den väntade nedgången som ett positivt besked. Oppositionen är betydligt mindre imponerad. Miljöpartiet och Centerpartiet kallar utvecklingen för ett bakslag och menar att regeringen fortfarande saknar en trovärdig plan för att nå de lagstadgade klimatmålen. Klimatpolitiska rådet håller med – deras kritik handlar om att ansvaret skjuts över på nästa mandatperiod, vilket riskerar att skapa en farlig tidsförlust.

Samtidigt visar WWF:s klimatbarometer att oron bland svenskarna är massiv: 70 procent oroar sig för hur klimatförändringarna ska drabba kommande generationer, och mer än hälften anser att politikerna bär huvudansvaret för att vända utvecklingen. Det är alltså ingen brist på folklig vilja – frågan är om den politiska viljan räcker till.

På EU-nivå har kommissionen presenterat ett nytt mål: 90 procents minskning av utsläppen till 2040 jämfört med 1990. Det låter ambitiöst, men har redan splittrat de svenska EU-parlamentarikerna. Jonas Sjöstedt (V) vill se 100 procent och varnar för att möjligheten att köpa koldioxidkrediter är en bakdörr som undergräver målen. Centerpartiets Emma Wiesner kallar förslaget "ett svek", medan KD:s Alice Teodorescu Måwe och SD:s Charlie Weimers försvarar krediterna som kostnadseffektiva och globalt ansvarsfulla. Samtidigt varnar IVA:s vd Sylvia Schwaag Serger för att Europa håller på att tappa teknikledarskapet till Kina om vi inte agerar snabbare och mer samordnat.

Summa summarum: vi ser en allmän oro, splittrade politiska prioriteringar och en kapplöpning mot tiden. Det är som att stå på perrongen och veta att tåget mot en hållbar framtid snart avgår – men att flera resenärer fortfarande diskuterar vilken vagn de ska sitta i, istället för att kliva på.