Kärnkraft i skärgården – men ingen plan för avfallet

Regeringen vill nu ändra miljöbalken så att nya kärnkraftverk ska kunna byggas längs hela Sveriges kust, även i Bohuslän, på Gotland, Öland och i Stockholms skärgård. Enligt klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har kärnkraften "försummats i årtionden" och nu ska det bli möjligt att etablera reaktorer i fler områden. Men förslaget väcker fler frågor än det besvarar – om miljö, säkerhet, ekonomi och ansvar.

Att öppna för kärnkraft i känsliga kustmiljöer innebär ett grundläggande vägval för svensk energipolitik. Den promemoria som nu är ute på remiss – "Ny kärnkraft i Sverige – fler möjliga platser vid kusten" – talar om att slopa skydden mot industriell byggnation i så kallade obrutna kustavsnitt. Det handlar om unika natur- och kulturmiljöer som hittills haft starkt skydd enligt miljöbalken. Regeringen säger att naturvärdena ska "beaktas", men inte hur de ska skyddas när industriella projekt ges företräde.

Det finns i dag inga miljökonsekvensbeskrivningar av hur kärnkraft i kustzonen påverkar havsmiljö, grundvatten eller biologisk mångfald. Det finns inte heller någon analys av vad det innebär för lokal infrastruktur, transporter, kylvattenutsläpp eller riskhantering. Strålsäkerhetsmyndigheten och kommuner påpekar i tidigare remissyttranden att just dessa frågor ofta lämnas obesvarade. Ändå vill regeringen driva igenom lagändringen redan till sommaren 2026.

Även det ekonomiska underlaget är bristfälligt. Konjunkturinstitutet och flera energiexperter har varnat för att ny kärnkraft i Sverige inte är samhällsekonomiskt lönsam. Staten planerar att gå in med kreditgarantier, lån och prissäkringar för att minska företagens risk – men det innebär i praktiken att skattebetalarna tar över ansvaret om projekten blir dyrare än planerat. Erfarenheter från Finland, Storbritannien och Frankrike visar att kostnadsöverskridanden för ny kärnkraft kan uppgå till tiotals miljarder kronor per anläggning.

Samtidigt förs en överraskande tystnad kring kärnavfallet. Sverige har i dag ett slutförvarssystem för det avfall som våra befintliga reaktorer genererat, men ingen plan för hur ytterligare anläggningar ska hantera nya mängder högaktivt material under hundratusentals år. Den aktuella promemorian berör inte avfallsfrågan över huvud taget – trots att varje ny reaktor ökar både mängden och komplexiteten av det avfall som ska förvaras.

Avfallet är inte bara en teknisk fråga utan en etisk. Att öppna för fler reaktorer utan att först säkra hållbara och långsiktiga lösningar för lagring av nytt bränsle är att skjuta över kostnader och risker på framtida generationer. Det är svårt att tala om "ansvarstagande klimatpolitik" när kärnavfallet inte ens nämns i regeringens lagförslag.

Dessutom är säkerhetsaspekterna bristfälligt belysta. Forskare har varnat för att kustnära anläggningar kan vara särskilt utsatta vid sabotage, militära hot eller klimatrelaterade extremhändelser som stormar och översvämningar. I en orolig säkerhetspolitisk tid bör skyddet för strategisk infrastruktur förstärkas – inte försvagas genom att flytta den till öppna kustområden.

Regeringens förslag framställs som teknikneutralt och framtidsinriktat. Men det är i grunden ett ideologiskt skifte, där miljöskydd, ekonomisk försiktighet och långsiktigt ansvar ges lägre vikt än symbolpolitiken kring kärnkraft. Om det verkligen handlar om fossilfri elförsörjning och klimatomställning finns andra, snabbare och billigare vägar: storskalig energieffektivisering, modernisering av elnätet, utbyggnad av vind- och solkraft i kombination med lagring och styrning.

Innan Sverige river upp delar av miljöbalken och öppnar våra kustlandskap för kärnkraftsindustri borde vi åtminstone kunna kräva en fullständig analys – inte bara av ekonomi och säkerhet, utan också av det som ingen längre verkar vilja tala om: hur vi hanterar avfallet, i tusentals år framåt.