Höga insatser — Simona Mohamsson spelar för partiets existens

Simona Mohamssons besked om att Liberalerna inte ska släppa fram en regering där Sverigedemokraterna (SD) ingår är mer än ett taktiskt utspel. Det är ett slags linjedragning som ställer allt på sin spets — inte bara i regeringsfrågan utan för hela Liberalernas framtid. Om hon i slutändan backar från det löftet väntar konsekvenser som kan bli både snabba och djupa.

Här är varför insatserna är så höga — och vilka vägar som ligger framför henne och partiet.

1) Trovärdighet som valuta — och hur snabbt den kan brinna upp

Mohamsson har byggt sin ledarprofil kring begrepp som ansvar, frihet och värderingar. Att offentligt lova att inte släppa fram en SD-inkluderande regering skapar ett förtroendelås: väljare som lockas av en liberal värdeplattform tror på löftet.

Att sedan göra en kovändning vore en signal om att Liberalerna prioriterar makten framför idéerna — och för ett parti i marginalens internationella gråzon är det nästan alltid dödligt. Väljare som vänder L ryggen tenderar inte att komma tillbaka.

2) Interna sprickor — och risken för avhopp eller partislitning

Liberalerna är ideologiskt splittrat mellan ett socialliberalt mittfält och ett mer borgerligt/realpolitiskt läger. Ett svek i SD-frågan riskerar att trigga en intern revolt:

• Ungdomsförbundet (LUF) och urbana distrikt kan kräva ledarens avgång.
• Packade kompromisser kan leda till utträden eller ett försvagat partistyre.
  I värsta fall ser vi en långsam implosion: från röststöd på 3–5 % till under riksdagsspärren.

3) Väljarflykten — var tar L:s väljare vägen?

De väljare Liberalerna har kvar i dag är ofta socialliberala, pro-EU och värdeorienterade. Om L legitimerar SD i regeringen riskerar partiet att:

• Tappa kärnväljare till Centerpartiet och Socialdemokraterna.
• Inte vinna tillräckligt många nya högerväljare som i praktiken hellre röstar Moderat.
  Resultatet blir en förtunning av L:s väljarbas — och i proportionellt system är det svårt att återhämta.

4) Systemeffekter — normalisering av SD och blockets omstrukturering

Om Liberalerna släpper fram en SD-inkluderande regering sker något större än en enskild strategiändring: SD normaliseras som regeringsparti i svensk politik. Konsekvenserna:

• Den politiska klyftan mellan mitten och höger förskjuts.
• Centerpartiet riskerar att bli den nya samlande mitten-/liberala kraften.
• L:s historiska roll som "liberalt samvete" i borgerligheten försvinner.

5) Ideologisk förlust — liberalismens tomma löften

Ur ett idéhistoriskt perspektiv är priset konkret: liberalismen bygger på förtroende för individens autonomi, pluralism och rättsstatsprinciper. Om L offrar dessa principer för kortsiktiga regeringsfördelar reduceras liberalismen till ett politiskt varumärke utan innehåll. Då kvarstår retorik — men inte praktik.

6) Möjliga scenarier (kort och konkret)

• Hon håller linjen. L behåller ideologisk integritet. Risk: kortsiktigt inflytande i regeringsarbetet minskar, men partiets överlevnad som idékraft stärks.
• Hon kompromissar under tryck. Intern missnöje, opinionsras, ledarbyten inom året. Regeringsinträde möjligt men kortlivat — och dyrt i förtroendekapital.
• Hon släpper helt igenom SD. Snabb förlust av socialliberala väljare, risk för avhopp och långsiktig marginalisering; SD normaliseras i regeringssammansättningar.

7) Rådet till Mohamsson — om hon vill rädda både makt och mening

Det är politiskt möjligt att kombinera pragmatism och principer — men bara med extrem tydlighet och kommunikationsdisciplin. Ett par taktiska råd:

• Sätt konkreta, icke-tolkbara gränser: vad som aldrig är acceptabelt (t.ex. vilka ministerportföljer eller policyområden som är rött).
• Förhandla synligt och transparent — visa väljarna vad ni får igen för varje eftergift.
• Skydda kärnvärden genom att formulera ett tydligt liberalt kontrakt: rättigheter, utbildning och rättsstat måste stå kvar som icke-förhandlingsbara.

Slutsats — politiskt högspel med existentiella insatser

Ja — Mohamsson spelar med höga insatser. Hon kan antingen cementera Liberalerna som idékraft genom att hålla linjen, eller göra partiet till ett kortsiktigt verktyg för regeringsbildning och samtidigt riskera dess existens. I ett politiskt klimat där tillit är valuta, kan en enda kovändning bli dödande.

Det är därför denna fråga inte bara handlar om vem som sitter i regeringen efter nästa val. Den handlar om vad Liberalerna vill vara — och om Simona Mohamsson vill leda ett parti med varaktig idégrund eller en taktisk spelpjäs i maktens korridorer.